Om att vårda relationen.

I alla föräldratidningar kan man läsa om hur viktigt det är att vårda relationen efter man fått barn. Jag och min man försöker verkligen göra det men attans vad svårt det är... 
Idag skickade jag söta (och barnförbjudna) sms till min man när han var på jobbet. Min man ordnade med vin, goda ostar och lagade en romantisk middag bestående av musselsoppa. Efter vi ätit upp tog han hand om disk och annat stök i köket. Själv ordnade jag fredagsmyset till barnen, veckans "måste". Jag hann knappt sätta mig i soffan med mitt vinglas i ena handen (och drömmen om vuxenkväll med mannen) när Myra kaskadkräktes rakt över soffan och mina kläder. Rutinerad trebarnsmorsa som jag är försöker jag rädda mattan och prydnadskuddarna från spyan med mina händer vilket resulterade i att jag blev ännu kladdigare (men mattan klarade sig!). Hur sexig känner man sig efter en sådan kväll? Musselsoppa och vin i all ära men vad hjälper det mot spydoft och berg av tvätt?
Att vara mamma med häcken full av allt vad det innebär och att i samma stund vara attraktiv kvinna är en svår konst. Jag måste erkänna att jag inte är så bra på denna konstart. Men konstigt nog tycker Tobbe att jag är världens underbaraste ändå. Trots att jag bajsar med öppen dörr (kärleksdödare nr1), hasar runt i mjukisbyxor (stackars Anna Anka hon skulle få hicka om hon såg mig) och inte hinner raka benen. Jag orkar faktiskt inte göra mig till! Däremot försöker jag komma ihåg att påminna Tobbe om hur mycket han betyder för mig och att jag älskar honom. 
Hur gick det sedan då?... efter kaskadspyan och drömmen om den äkta mannen. Jo, jag nattade Myra och Lova och somnade såklart. Men min underbara man var påstridig och väckte mig så vi har faktiskt fått tid att rulla runt i sänghalmen en stund innan vi båda återgick till våra kvällspositioner (framför varsin dator). Så nu har vi vårdat relationen även denna veckan.   

Insikt.

Samma dag som man blir mamma inser man att livet aldrig mer kommer att bli sig likt igen. En del av det är att man inte längre kan sätta sig själv i första rummet. Ofta hamnar ens egna behov långt ner på listan. En sådan sak som att gå på toaletten ifred går från att vara en självklarhet till lyxtillvaro. Nu börjar mina barn bli så stora att jag kan gå på toaletten utan barnen...jag njuter av varje sekund. Tänk att få vara sig själv för en liten stund. Att inte behöva kissa samtidigt som man ammar en liten bebis, torkar snorig näsa eller räddar litet barn från att sätta en vindruva i halsen. Men ibland kör allt ihop sig fortfarande. Som idag. Jag går in på toaletten för att bajsa. Stänger dörren. Låsa är överkurs. En sekund senare bankar det på dörren "mamma, jag måste bajsa". Såklart. Bajsnödighet tycks smitta hemma hos oss. "Du får ta toaletten där uppe, nu bajsar jag här och det tar en liten stund" svarar jag. I samma sekund hör jag Myra från övervåningen "Mamma, jag är FÄRDIG!". Jaha, tänker jag. Nu får jag skynda mig. Snabbt försöker jag avsluta min tid med mig själv och mina behov. "JAG ÄR FÄRDIG!". En otålig Myra skriker från ovanvåningen. Lova står och hoppar bredvid mig, "jag e bajsinödig". En kort stund senare är jag på väg upp för trappan. Min rumpa är torkad och nu ska Myras bakdel torkas. Då är Lova klar- "FÄRDIG!". På knappt 27 sekunder har jag bajsat, torkat tre rumpor, sprungit upp och ner i trappan och ännu en gång insett att det nog lär dröja några år (?) till innan jag kan sitta i lugn och ro på toaletten och njuta av tystnaden och en tidning.

Stolt.

Nu har Embla gått två veckor i första klass. Jag blev en aning rädd häromdagen när hon sa "mamma, hur länge ska jag behöva gå i ettan?". Min första tanke var att hon inte trivdes och ville byta tillbaka till förskoleklass. Lugnt och pedagogiskt förklarade jag att först är det höstterminen fram till jul och sedan vårterminen fram till sommaren, så lite mindre än ett år. Embla svarade lika raskt och självklart som alltid "men mamma, jag vill ju börja tvåan efter jul". Vad dum jag var som trodde att hon ville tillbaka till nollan, självklart vill min kavata lilla tös att livet liksom ska rusa fram... 
Jag är så stolt över Embla. Att hon är duktig i skolan är en sak, det gör ju skolarbetet lite lättare för henne än vad det kanske är för en del andra. Men jag är mest stolt över hennes självklara sätt att ta sig ann livet på. Hon kliver in i ettan som om hon varit en del i gruppen redan från början. Pedagogerna berättar att hon nyfiket och med säkerhet räcker upp handen i klassrummet och är aktiv. Hon har skinn på näsan. Hon spelar basket med killarna i fyran. Hon tar för sig. Det gör mig stolt!
När jag började skolan var jag rädd för allt. Att prata inför gruppen. Att göra fel. Att lämna mamma. Att behöva äta i bamba. Allt var läskigt. Jag sprang hem på rasten när en tjej i parallellklassen sa något elakt till mig. Två skolklasser och deras fröknar var ute och letade efter mig. Jag klippte ut den minsta notisen i tidningen när vi skulle ta med oss nyhetsartiklar hemifrån och läsa upp högt för klassen. Desto mindre text desto kortare tid skulle jag behöva stå framme vid tavlan och ha allas blickar på mig.  
Min äldsta dotter är motsatsen till vad jag var. Det gör mig glad och stolt. Inte för att att man "ska" vara framåt och våga, utan mer för att livet i skolan blir lite lättare då. För egentligen vill jag lyfta fram alla blyga försiktiga barn ute i skolorna. Att vara försiktig är också en bra egenskap i många sammanhang...men det får jag blogga om någon annan gång.

Att städa.

Jag är en slarvig person när det handlar om städning. Att städa är bland det mest stressande och tråkiga jag vet. När jag levde ensam kunde min lägenhet se ut som ett bombnedslag utan att det rörde mig det minsta. Nu däremot städar jag. Hos oss blir det väldigt fort stökigt och smutsigt vilket kanske inte är så konstigt med tre barn, två marsvin och en man som inte tycker att städning är högprioriterat (oså jag då som inte har städningen i "ryggraden" utan måste samla massor av energi för att städa). 
Imorgon ska min mamma och syster med familj komma hit på lunch. Alltså känner jag att jag måste städa...men samtidigt vet jag att det inte spelar någon roll för dem. Jag menar, de älskar ju mig lika mycket oavsett om jag har feta dammråttor och bajsränder i toaletten. Trots det städar jag till jag svettas och svär. För vems skull kan man undra? Jag vill egentligen låta bli att städa när jag får gäster. Jag vill inte bidra till andras stress över sina stökiga hem. Jag vill visa den nakna sanningen i en barnfamilj...(men när Lova hade ritat på prydnadskuddarna med tuschpenna och Myra kletat bajs på tapeten igår fick jag ett sammanbrott). Tänk om alla lät bli att göra sig till vad mycket mer avslappnat det hade blivit. Vi har ju alla lite skit här och där. Eller? Jag älskar att komma hem till vänner med obäddade sängar och dammiga fönsterbräden. De får gärna ha högar med papper och tvätt lite här och var för det har vi. En stjärna i kanten får de om det står gammal mat i kylskåpet och gräsmattan mer ser ut som en vildvuxen äng än som en villaträdgård. 
Nästa gång jag får gäster ska lilla duktiga djävulen på axeln få sig en knäpp på näsan. Jag ska inte städa. Jag ska välkomna mina gäster till mitt hem så som mitt hem faktiskt ser ut. Jag tänker inte stressa ihjäl mig för något så oväsentligt som en skitig diskbänk. Om jag lyckas med detta kanske jag kan bidra med lite mindre stress för mina medsystrar (...för tyvärr är städning ofta en uppgift som vi tjejer tar hand om). En kille med ett stökigt hem är ju betydligt mer accepterat än en tjej med stökigt hem. Låt oss befria varandra från denna bojja! (oj, nu blev jag lite politisk i dessa valdagar).

Födelsedag.

34 år idag. Känns bra. Jag tycker om att bli äldre och visare. För så är det faktiskt. Med åren samlar man på sig erfarenheter, både helt underbara erfarenheter men även de värsta. Jag känner ingen som helst stress över att bli ett år klokare trots att jag inte hunnit med allt man kanske "borde" ha gjort vid min ålder. Jag har ju;

• Läst massor av år på universitetet och högskolan (och samlat på mig skyhöga studieskulder).
• Bott i en annan stad och längtat hem (så jag packade väskorna och flyttade hem igen).
• Pussat grodor och funnit prinsar (ja, jag har träffat flera prinsar i mitt liv).
• Pussat prinsar och funnit grodor (ack, denna smärtsamma insikt).
• Bedragit, blivit bedragen och varit kvinnan som någon annan bedragit sin kvinna med (vilket jag ångrar djupt).
• Krälat runt i lera på festival (och haft kul!).
• Shoppat alldeles för mycket på kredit (och fått betala tillbaka skulden).
• Rökt och slutat röka (tobakens lömska lögn).
• Varit gravid tre gånger och fått tre barn varav två är tvillingar (och insett att man inte kan kontrollera allt).
• Gått upp alldeles för mycket i vikt (och rasat i vikt).
• Träffat de finaste vänner man kan tänka sig (så värdefullt!).
• Varit sambo X 3 (man "ska inte köpa grisen i säcken" som min mamma sa till mig när jag var 14 år).
• Bott i kollektiv (med tre killar jag inte kände, sura grannar och en flygel i vardagsrummet).
• Lämnat och blivit lämnad (smärtsamt).
• Blivit moster X 2 (kärlek på en annan nivå)
• Köpt hus (och lever drömmen om "Svensson" vägg i vägg med andra "Svenssons").
• Gift mig med mannen i mitt liv (och behållit mitt flicknamn).
• Förlorat min pappa (och sagt farväl).
• Skrattat så jag kissat på mig (jag har faktiskt fött tre barn!)
• Färgat håret rött, svart, brunt, blont, tomterött, lila...(för att förändra mig).
• Liftat på landet (tillsammans med en vän).

Hade någon berättat för mig för tio år sedan om hur mitt liv ser ut idag hade jag blivit livrädd...men jag älskar mitt liv och de erfarenheter som jag bär med mig.

Jag som bebis 1976

Sömn.

Hemma hos oss sover alla huller om buller. Jag gillar det. Det är inte alltid barnen som kommer trippandes till mig eller Tobbe på natten. Igår sov jag och Embla i hennes våningssäng. Fast inte på varsin våning utan bredvid varandra i underslafen. Det var jag som trippade ner till Embla. När Tobbe är borta brukar jag och tjejerna sova i dubbelsängen allihopa, det är jättemysigt. Vid några tillfällen har jag sovit med alla tre barnen i soffan. Jag vill liksom passa på att få vara nära mina goseproppar. När de blir äldre kommer de förhoppningsvis inte vilja ha mig snarkande i nacken längre (men jag snarkar faktiskt bara när jag är förkyld, Tobbe däremot....).
Jag har faktiskt inte funderat så mycket på våra sovvanor de senaste åren. De bara är så. Men när Embla var liten var sömn ett hett ämne. Inte för att Embla sov särskilt dåligt. Hon var som de flesta bebisar, varken mer eller mindre. Men på BVC sa de att det är så viktigt att lära barnet att somna själv och sova i sin egna säng. En utvilad mamma (och pappa) är en mycket bättre mamma (eller pappa) sa de. Utvilad blir man om man sover utan barn i sängen fortsatte de (de är BVC-tanterna och även de som skriver artiklar i tidningar som "Vi Föräldrar" och "Föräldrar och barn"). Som förstagångsföräldrar är det svårt att sålla i informationen. Och framför allt är man livrädd för att göra "fel".  
Som motpol till BVC fanns det de som hävdade att man skulle vara så nära sitt barn man bara kunde. Helst bära barnet i sjal och samsova. De som var anhängare av den sistnämnda ideologin menade att 5-minutersmetoden (en sömnmetod som innebär att man ska lära barnet att sova själv) var barnmisshandel. Det fanns säkert ett stort spann däremellan men som osäker förstagångsförälder var det som det bara fanns svart eller vitt. Antingen valde man 5-minutersmetoden och flaskmatade eller så valde man att samsova och amma... Och i det man valde att göra ingick det ännu fler delar. Plötsligt handlade det inte om barnet längre. Inte heller om sömnen. Det handlade snarare om hela ens identitet. Vem man väljer att vara som mamma (eller pappa).
Nu, några barn senare skiter jag i allt sådant. Självklart vill jag vara en bra mamma. Men att vara en bra mamma handlar inte om att samsova eller inte. Vi bara gör det. Jag tänker inte ens på det (förrän härom dagen). Jag sover med mina barn för att jag vill göra det. Dessutom vet jag att mina barn inte kommer vilja sova tillsammans med mig när de är 15 år. Då kommer jag vara glad om jag får en kram på sin höjd. Så jag fortsätter att passa på att vara nära mina barn och som tur är frågar inte BVC om våra sovvanor längre. Om någon skulle undra så är det jag som skulle behöva 5-minutersmetoden. Jag har fortfarande inte lärt mig sova i egen säng och det bästa jag vet är att somna bredvid mina barn.

Häxan Surmamman.

Idag har jag varit mammaversionen av Häxan Surtant. Jag har pratat med gäll, hög röst och skrikit på mina barn. Mina läppar har varit som ett streck och vecket mellan ögonbrynen har varit ännu djupare än annars. Jag som i mitt yrke lär barn impulskontroll har varit helt utan impulskontroll. Jag har exploderat.
Mina barn verkar ha glömt bort att de har en mamma OCH en pappa. De har bokstavligen hängt på mig. Efter en stressig vecka på jobbet hade jag sett fram emot en lugn helg och framför allt en lång morgon i sängen. Men nej. Istället har jag serverat flingor i tre omgångar, smörgåsar i två omgångar, slagit in paket, strukit kalasklänningar, flätat linblont hår, torkat utspilld cola, råkat hamna emellan i ett syskonslagsmål, tvättat smutsig råkat-bajsa-i-byxan-rumpa, tvättat badrum, tröstat ledsna döttrar, lyssnat på "jag vill gå på kalas NU"-gnäll, klätt på trånga Polly Pocket-kläder (varför ska de vara så jäkla svåra att byta kläder på?), letat strumpbyxor, försökt städa samtidigt som jag gjort miljoner andra saker... och av någon underlig anledning har barnen sprungit runt och emellan mina ben och fullkomligt struntat i att Tobbe också varit hemma. Han har till och med kunnat sitta på toaletten i lugn och ro utan att någon (förutom jag då) har undrat var han tagit vägen.
Grannen bredvid oss konstaterade vid ett tillfälle "du är så lugn Erica, hade jag varit du så hade jag legat på psyket för länge sen". Lugn...inom mig kokar jag. Idag känns det som jag balanserat på gränsen till att bli galen. Lite för lite sömn för mamman i kombination med lite för uttråkade och förväntansfulla barn är ingen bra kombination.
Efter lunch lämnade vi alla tre döttrarna på barnkalas och fick lite tid för oss själva. Jag och Tobbe passade på att gå och äta pizza och handla mat på tu man hand. Lyx. Passade Häxan Surmamman perfekt. När vi kom tillbaka till kalaset för att hämta tjejerna fick vi så mycket beröm för våra fina barn. De är så väluppfostrade och rara. Myra satt i födelsedagsbarnets mormors knä och åt godis. Lova och Embla lekte. Tre välartade flickor i fina klänningar och gummistövlar. Häxan Surmamman var en glad och social mamma för en stund, pratade om ditten och datten. 
Nu sover de tre. Jag har precis duschat av mig lite surhet. Hoppas på en bättre dag imorgon. Då ska jag vara en glad och vanlig mamma igen.

Mor och dotter

Idag var det första gången som jag har känt att det är jobbigt att vara både förälder och coach på samma skola. När jag var ute på gården ser jag Embla springandes i buskarna med sin nya läsebok. Jag kunde inte låta bli. Jag blev mamma för en stund. Med raska steg går jag fram till Embla och med min mammaröst (inte den lugna coachrösten alltså...) säger jag till henne att hon genast måste gå in och lägga boken i väskan. Självklart vägrar hon. Hon säger till mig med sin gnälliga dotterröst (alltså inte den glada elevrösten) "mamma, du får gå in med boken". Jag försöker förklara för min dotter att jag inte kan gå in med boken för att jag jobbar och kan inte lämna barnen själva. Embla fortsätter att sätta sig på tvären och jag letar desperat efter mitt lugn varpå jag säger "Men Embla, just nu är jag inte din mamma, jag jobbar faktiskt!"...det skulle jag inte säga. Embla börjar storgråta och utbrister dramatiskt "Åååå, nu har jag ingen mamma längre!"
Jag bannade mig själv för min klumpiga kommentar. Hur dum får jag lov att vara? Säga till en 6-åring att just nu är jag inte din mamma...ungefär som om mammarollen skulle vara situationsbunden...det klarar jag ju inte av att leva upp till själv...blä, vad trött jag blir på mig själv. 

Mamma.

Jag har varit på kurs. När man är på kurs brukar man få bo på hotell. Jag har bott hos min mamma. Jag hoppas att mina barn också ska vilja komma och bo hos mig när de blir vuxna. Det är inte helt självklart att man vill det har jag förstått. De finns de jag känner som har väldigt infekterade relationer till sina föräldrar. Mamma-Dotter-relationen tycks vara den svåraste.
Min mamma och jag har haft våra duster genom livet. Ganska många duster, om jag ska vara ärlig. De flesta samlade vi på oss när jag var tonåring. När jag inte kom hem den tiden som mamma sagt åkte hon ut och letade efter mig tills hon hittade mig...vid något tillfälle jagade hon mig runt Skintebo en höstkväll när jag var sådär upprorisk och 13 år. En annan gång hade hon svar på tal när jag var alldeles för ful i mun (f´låt mamma...). 
Min mamma har aldrig försökt vara min kompis. Hon är min mamma. Hon har aldrig straffat mig när jag gjort något bus (hon tror inte på straff... själv fick hon utegångsförbud som tonåring och klättrade ut genom fönstret). Istället har hon älskat mig villkorslöst samtidigt som gränserna varit tydliga. Hon har varit mänsklig och brustit ibland men alltid fångat upp tråden och knutit ihop den igen. Jag är glad att jag har en mamma som min mamma.
Jag vill att mina barn också ska vara glada för att de har en mamma som jag. Jag hoppas att de kommer ringa till mig när livet blir lite för taggigt och svårt. Jag önskar att de ska bära med sig vetskapen att de alltid är älskade oavsett vad de hittar på. Jag hoppas att de ska välja att sova hos mig när de är 33 år och ska på kurs... Att de, precis som jag, ska kunna umgås med mamma på ett vuxet sätt när de själva blir vuxna och får barn. För det är det som är så häftigt...att få lära känna sin mamma som en vuxen människa...en person som inte bara är "mamma" men inte heller min "kompis".
Embla, Myra och Lova välkomna hem till mig om sisådär 30 år så ska jag bjuda på knäckemackor med leverpastej och småprat på kvällen!

VAB.

Lova är sjuk. Mitt lilla hjärtegryn lät som en skällande hund när hon vaknade i natt. Hennes lilla späda kropp var alldeles kokhet. Hon och jag kröp ner bredvid varandra i soffan och sov med tänd lampa hela natten. Förra veckan var Myra sjuk. Då var Tobbe hemma och tog hand om henne så denna vecka var det min tur. Min tur att badda liten varm panna, servera alvedon på silversked, blanda blåbärssaft och pussa liten flicka. Lova tillhör den sorten som kämpar emot när hon är sjuk. Hon envisas med att prata lite mer än vad hon egentligen orkar, leka tills det verkligen inte går mer och vara vaken trots att ögonen går i kors. Jag tillhör den mammasorten som har dåligt samvete när jag vabbar. Jag blir så arg och irriterad på mig själv för mitt dåliga samvete. Jag skulle ju aldrig ha hjärta att lämna mitt sjuka barn på förskolan. Det är helt otänkbart! Jag tillhör inte den mammasorten som stoppar i mitt barn febernedsättande för att sedan lämna henne på förskolan och inte låtsas om att hon är sjuk (ja...den mamma/pappasorten finns tyvärr). Jag är mammasorten som önskar att jag kunde vara på båda ställena samtidigt. Badda lite panna och vara på jobbet...men det går inte alltid. Så nu kämpar jag med mitt samvete och pussar min lilla dotter.

 

Ettagluttare

Idag har jag varit på min första EVK i egenskap av att vara förälder. EVK är en förkortning för elevvårdskonferens. I mitt yrke har jag deltagit i ett antal elevvårdskonferenser. Jag brukar då oftast representera trygghetsteamet. Idag var jag förälder. En värdefull erfarenhet.
Min äldsta dotter har speciella behov. Efter en vecka i förskoleklass har lärarna sett att Embla har behov av större utmaningar än de hon kan få i förskoleklass. Hon ska börja årskurs 1 istället. Tjoooof sa det och så spolar vi fram ett år...jag har fått ett "riktigt" skolbarn. Hon ska bli "ettagluttare". 
Jag minns själv när jag skulle börja ettan. Embla är en väldigt trygg tjej med skinn på näsan. Själv var jag livrädd för det mesta i skolan och mycket av min energi gick åt att bemästra min rädsla. Allra helst ville jag vara hemma hos mamma. Vid några tillfällen låste jag in mig på mitt rum och vägrade komma ut. Mamma stod på andra sidan dörren och försökte tålmodigt övertala mig att öppna. Två gånger sprang jag hem på rasten vilket resulterade i att min klass och parallellklassen var ute och letade efter mig i skogen. Vilket pådrag det blev! Jag hade fått gråten i halsen (ni vet när man blir ledsen och det sätter sig som en klump i halsen som bara vill komma upp...) och sprungit hem. Till slut ringde de hem och jag svarade i telefonen. Jag minns faktiskt inte vad som hände efter det, men känslan när jag sprang genom skogen och längst vägen genom radhusområdet minns jag som om det vore igår.
Nu ska min lilla dotter börja ettan. Det har ingenting med mig att göra. Det får jag inte glömma bort. Hon är inte jag och jag är inte hon. Hon kommer klara detta som en dans min vetgiriga kavata dotter...älskade onge!  

Pinsamheter.

Embla har precis börjat förskoleklass. Med stolta och förväntansfulla steg promenerar hon till skolan. Visserligen har hon klagat på att hennes slarviga föräldrar glömt att köpa ett nytt cykellås till henne så att hon inte kan cykla istället för att gå. Men i det stora hela stormtrivs hon med att ha börjat skolan. Dessutom tycker hon att det är lyxigt att hennes mamma jobbar på samma skola som hon börjat på. Hon hade med övertygande röst förklarat för en förskollärare att "ni kommer alltid att komma ihåg vad jag heter för min mamma är Erica och hon jobbar här". Jag passar på att njuta av att min dotter fortfarande tycker att jag är bland det bästa som finns, även om hon nyligen påpekade att min andedräkt luktar gammal morot. Snart kommer hon förmodligen tycka att jag är bland det mest pinsamma som någonsin skådats. 
Jag minns själv hur det var. Idag är jag mycket stolt och glad över att min mamma är min mamma. Hon är en underbar människa. Jag beundrar hennes känsla för andra människor. Min mamma har mer koll än vad jag har på vad som gäller i Göteborgs kulturliv (och nu pratar jag inte om högtravande "finkultur" utan om skönt "häng"). Hon åker på festival och älskar att gå på konsert utan att för den sakens skull bli en sån där patetisk tant som försöker vara ungdomlig. Min mamma är sig själv, det gillar jag.
Men för ungefär tjugo år sedan tyckte jag att min mamma var det mest pinsamma i hela universum. Jag växte upp  i Billdal och där var alla mammor tillrättalagda och "piffiga". Eller... alla kanske inte var det, men det kändes så. Min mamma var (och är) av en annan sort. I alla fall... min mamma skulle komma och hämta mig och en klasskompis på Linneplatsen en kväll i september för sisådär nitton år sedan. Min klasskompis hade aldrig träffat min mamma. Punktligt glider mamma in vid sidan av oss i sin rostiga röda Ford Fiesta. Jag öppnar dörren för att kliva in.... och där sitter min mamma iklädd mjukisbyxor, stora pösiga raggsockar som hon tryckt i ett par tofflor...och det värsta av allt...med en snusnäsduk knuten runt huvudet! Jag trodde jag skulle dö! Aldrig förut hade jag sett henne med en snusnäsduk runt huvudet och så hade hon fått för sig att sätta på sig det när hon skulle hämta mig...och en klasskompis till mig som hon aldrig hade träffat förut. Hur tänker man då?
Antagligen kommer jag att vid flera tillfällen i mina döttrars liv vara så himla pinsam att de kommer vilja försvinna genom jorden, det är jag övertygad om. Jag är även övertygad om att jag aldrig kommer att knyta en snusnäsduk runt mitt huvud för att sedan åka och hämta mina döttrar i stan. Det lovar jag!

Förlossningsdagen.

Idag är det min förlossningsdag. För fyra år sedan föddes mina tvillingdöttrar. Eller jag födde dem (att de föddes låter som om de liksom bara gled ut...så var det ju inte riktigt). Morgonen den 21 augusti 2006 vaknade jag i soffan. Jag var gigantisk! Min mage gjorde succé vart vi (magen med mig på ryggen) än kom. Just denna dag skulle jag på förlossningsplanering på Östra sjukhuset. När man väntar tvillingar måste man nämligen planera med en doktor hur bebisarna ska födas. Men lika oplanerad som vanligt satte mina värkar igång...
Klockan var strax efter sju på morgonen när den första molande värken kom. Sen kom en till. Och en till. Oj, vilken fart. Jag ringde till specialförlossningen och lät ungefär så här "...jag ska ha tvillingar och jag tror att det är värkarna som kommit igång. Jag vet inte hur ofta. Men jag har lite högt blodtryck så jag undrar om jag kan komma in och kolla trycket. Har inte förlossningen börjat än får jag åka hem". Barnmorskan i luren tyckte att jag skulle komma in till sjukhuset. Jag var ju trots allt omföderska och då kan det ju gå lite fortare.
Tobbe ringde farmor och gick till förskolan för att lämna Embla. Då började det på riktigt! Jag bankade i väggarna hemma. Kunde inte vara still. Det gjorde så ONT! Tobbe körde fram bilen och vi åkte. Jag skrek efter mamma i bilen. Det var den mest overkliga bilresa jag någonsin gjort.
Framme vid sjukhuset kunde jag knappt kliva ur bilen. När vi ringde på klockan på specialförlossningen var min enda tanke "lustgas". Samtidigt som jag var lite orolig över att jag överdrev smärtan, det hade ju varit pinsamt.
När dörren öppnades kom det massor av personal springande. De rullade fram en säng och rätt som det var befann jag mig i ett förlossningsrum fullt med folk. Barnmorskan ville undersöka mig för att se hur långt förlossningen hade kommit. "Pinsamt" tänkte jag. Jag ville inte uppta deras tid i onödan. Jag som hade varit så bra på att hantera smärta när jag födde Embla (typiskt mig att vilja vara duktig till och med när jag föder barn).Helt öppen! Vilken tur, då hade jag ju inte överdrivit min smärta. Strax där efter började krystvärkarna komma.
I journalen står det att jag kom in till förlossningen 8:45, Myra föddes klockan 9:27. Vilken tur att vi åkte in. Jag hade inte velat föda tvillingar i bilen.Myra kom med huvudet först. Och det gjorde gräsligt ont. Jag hann inte få någon smärtlindring mer än lite lustgas som jag inte hade tid att hångla med så som jag gjorde när jag födde Embla. Myra var (och är tillsammans med sina systrar) det finaste jag någonsin sett. Hon var så lik mig! Jag var den stoltaste mamman i hela universum. Å då, mitt i den underbara känslan började min kropp att förbereda sig inför nästa leverans. 
Krystvärkarna startade igen. Nu skulle Lova ut. Tobbe fick hålla i Myra så att jag skulle kunna koncentrera mig på min uppgift, att trycka ut barn nummer 2 (eller nummer 3 i syskonskaran). Klockan 9:49 kom Lova till världen med fötterna först. Rummet hade fyllts på med ännu mer sjukhuspersonal. Lova låg i säte vilket vi såg med hjälp av ultraljud under hela förlossningen. Hon mådde inte alls bra när barnmorskan la henne på min mage. Hon var blå, helt slapp och andades inte. Jag var lugn. Inte ett dugg rädd. Jag tittade på hur personalen arbetade med att få liv i min lilla bebis. De var lugna men snabba i sina rörelser och beslut. Sen försvann de ur rummet med Lova. Jag trodde att de gick ur rummet men Tobbe som såg dem ur en annan vinkel såg att de sprang så fort de var utanför mitt synfält.
Efter en kort stund kom en sköterska in i vårt rum och berättade att bebis nummer 2 mådde bättre. Nu andades hon och hade börjat få fin färg. Lycka! Två små tjejer! Det var generöst av den skäggige gubben där uppe bland molnen.                                 

Detta var denna underbara dag för fyra år sedan. Idag har jag två stora 4-åringar här hemma. Helt otroligt.

Kreativ.

Jag önskar att jag vore sådär kreativ. Jag vill sy egna kläder, måla om möbler, pyssla, baka vackra bakverk...ja, få utlopp för min inre kreativitet. Jag har en massa idéer och projekt i huvudet. Det stora skåpet i vardagsrummet ska målas rött och tapetseras med färgglad tapet, lilla pallen ska målas rosa och kläs med vaxduk från Rice...sen skulle jag ju vilja lära mig sticka...o sy. Men alla idéer liksom fastnar i huvudet. Idag kom Stoff och Stils katalog i min brevlåda. Jag vill ha allt i den katalogen. Tyger med elefanter, blommor, flugsvampar, knappar (ja, till och med knappar), retromönster... Men jag kan ju inte sy. Jag kan inte ens trä en symaskin. Jag dreglar över bilderna i den blanka katalogen och för en kort stund får jag för mig att jag faktiskt kan sy. Jag ska nog beställa massor. Så som jag gjorde när jag fick för mig att jag skulle börja med scrapbooking. Nu ligger alla fina papper, tygband, pappersblommor, pennor och stämplar längst in i förrådet. De ligger där och väntar och hoppas på att jag kanske ska få ett nytt infall och mot all förmodan börja med scrapbooking. Men någonstans långt där inne, inte i förrådet då utan i mig, inser jag nog att jag scrapbooking inte är min grej. Nej. Kanske jag ska gå förbi färgbutiken imorgon och köpa en burk mörkrosa målarfärg till pallen...
...eller ska jag beställa det svarta tyget med de vita elefanterna på och sy nya kuddar...


Nu ska jag njuta av lite musik.
http://www.youtube.com/watch?v=MWY4_GyLufI

Inget tjut utan eld. Eller?

I natt väcktes jag av ett ilsket tjut. Ljudet kom varken från väckarklockan, mobilen eller barnen så det tog en stund innan jag förstod vad det var. Det var brandvarnaren som högt och ljudligt tjöt. Inte bara var tionde sekund, så som brandvarnare gör när batteriet behöver bytas, utan på riktigt. Jag borde ha rusat upp ur sängen och försökt rädda familjen, de låg nämligen fortfarande och sov i oljudet. Men konstigt nog klev jag sävligt ur sängen. I sakta mak gick jag in till Myra där Tobbe låg och sov ”Älskling, jag tror att det brinner” säger jag…. Å nu då, räddar vi våra barn tillsammans? Nej. Istället försöker vi sömndrucket lokalisera vilken av våra brandvarnare det är som tjuter för att få slut på det hemska oljudet (vi har 6! brandvarnare i vårat lilla radhus…jag lider nämligen av brandskräck). Tobbe börjar frenetiskt försöka få ner varnaren i den övre hallen medan jag går ner i hallen på första våningen och plockar ner den brandvarnaren. Till slut blev det tyst i huset. Ingen brandrök. Ingen brandlukt. Helt stilla…. jag och Tobbe tittar på varandra och går upp och lägger oss igen. Hur sjutton tänkte vi? Brandvarnaren tjuter och det enda vi tänker på är att få tyst på den… Min brandskräck var tydligen som bortblåst. Ingen överlevnadsinstinkt överhuvudtaget. 

Vår husspindel:-)

En morgon.

I morse hade jag lust att lägga mig ner och skrika på marken, precis som min 6-åriga dotter gjorde. Men mammor får inte lägga sig ner och skrika på marken. Mammor ska behålla lugnet och vara vuxna. Speciellt om man läst psykologi och konfliktlösning på universitetet. Jag är ju för tusan utbildad i detta…känslor, konflikter… ändå står jag där och liksom väser mellan tänderna ”JAG kan inte ha det så här när jag ska till jobbet”. Ungefär som om min dotter skulle ställa sig upp, torka bort gruset från kläderna och sansat svara ”Nej, det är klart att DU inte kan mamma. Jag ska genast sluta uppföra mig som den 6-åring som jag faktiskt är”. Känslan av att vi båda två ville (och inte ville…) bli sams igen höll i sig hela vägen till dotterns skola och mitt jobb…och faktiskt gnagde den i mig hela dagen.
Ack, vad svårt det är att vara mamma.