Förlossningsdagen.

Idag är det min förlossningsdag. För fyra år sedan föddes mina tvillingdöttrar. Eller jag födde dem (att de föddes låter som om de liksom bara gled ut...så var det ju inte riktigt). Morgonen den 21 augusti 2006 vaknade jag i soffan. Jag var gigantisk! Min mage gjorde succé vart vi (magen med mig på ryggen) än kom. Just denna dag skulle jag på förlossningsplanering på Östra sjukhuset. När man väntar tvillingar måste man nämligen planera med en doktor hur bebisarna ska födas. Men lika oplanerad som vanligt satte mina värkar igång...
Klockan var strax efter sju på morgonen när den första molande värken kom. Sen kom en till. Och en till. Oj, vilken fart. Jag ringde till specialförlossningen och lät ungefär så här "...jag ska ha tvillingar och jag tror att det är värkarna som kommit igång. Jag vet inte hur ofta. Men jag har lite högt blodtryck så jag undrar om jag kan komma in och kolla trycket. Har inte förlossningen börjat än får jag åka hem". Barnmorskan i luren tyckte att jag skulle komma in till sjukhuset. Jag var ju trots allt omföderska och då kan det ju gå lite fortare.
Tobbe ringde farmor och gick till förskolan för att lämna Embla. Då började det på riktigt! Jag bankade i väggarna hemma. Kunde inte vara still. Det gjorde så ONT! Tobbe körde fram bilen och vi åkte. Jag skrek efter mamma i bilen. Det var den mest overkliga bilresa jag någonsin gjort.
Framme vid sjukhuset kunde jag knappt kliva ur bilen. När vi ringde på klockan på specialförlossningen var min enda tanke "lustgas". Samtidigt som jag var lite orolig över att jag överdrev smärtan, det hade ju varit pinsamt.
När dörren öppnades kom det massor av personal springande. De rullade fram en säng och rätt som det var befann jag mig i ett förlossningsrum fullt med folk. Barnmorskan ville undersöka mig för att se hur långt förlossningen hade kommit. "Pinsamt" tänkte jag. Jag ville inte uppta deras tid i onödan. Jag som hade varit så bra på att hantera smärta när jag födde Embla (typiskt mig att vilja vara duktig till och med när jag föder barn).Helt öppen! Vilken tur, då hade jag ju inte överdrivit min smärta. Strax där efter började krystvärkarna komma.
I journalen står det att jag kom in till förlossningen 8:45, Myra föddes klockan 9:27. Vilken tur att vi åkte in. Jag hade inte velat föda tvillingar i bilen.Myra kom med huvudet först. Och det gjorde gräsligt ont. Jag hann inte få någon smärtlindring mer än lite lustgas som jag inte hade tid att hångla med så som jag gjorde när jag födde Embla. Myra var (och är tillsammans med sina systrar) det finaste jag någonsin sett. Hon var så lik mig! Jag var den stoltaste mamman i hela universum. Å då, mitt i den underbara känslan började min kropp att förbereda sig inför nästa leverans. 
Krystvärkarna startade igen. Nu skulle Lova ut. Tobbe fick hålla i Myra så att jag skulle kunna koncentrera mig på min uppgift, att trycka ut barn nummer 2 (eller nummer 3 i syskonskaran). Klockan 9:49 kom Lova till världen med fötterna först. Rummet hade fyllts på med ännu mer sjukhuspersonal. Lova låg i säte vilket vi såg med hjälp av ultraljud under hela förlossningen. Hon mådde inte alls bra när barnmorskan la henne på min mage. Hon var blå, helt slapp och andades inte. Jag var lugn. Inte ett dugg rädd. Jag tittade på hur personalen arbetade med att få liv i min lilla bebis. De var lugna men snabba i sina rörelser och beslut. Sen försvann de ur rummet med Lova. Jag trodde att de gick ur rummet men Tobbe som såg dem ur en annan vinkel såg att de sprang så fort de var utanför mitt synfält.
Efter en kort stund kom en sköterska in i vårt rum och berättade att bebis nummer 2 mådde bättre. Nu andades hon och hade börjat få fin färg. Lycka! Två små tjejer! Det var generöst av den skäggige gubben där uppe bland molnen.                                 

Detta var denna underbara dag för fyra år sedan. Idag har jag två stora 4-åringar här hemma. Helt otroligt.