onsdag 16 februari 2011

En annorlunda fika

Jag har varit hos gynekologen och tagit cellprov. Att ligga i den där hemska stolen är bland det värsta jag vet vilket säkert är en känsla jag delar med de flesta kvinnor. Fast för mig är det lite värre…. Jag ska försöka göra en lång historia kort.

Jag avskyr sjukhusmiljöer. Lukten av handsprit. Rostfritt stål. Vävtapeterna målade i färger som ljusgrått, ljusgrönt, ljusblått (varför kan man inte ha stormönstrade tapeter i kulörta färger?). Vita rockar. Mjuka träskor. Blod. Efter två graviditeter och förlossningar borde jag vara rutinerad. Men nej. Jag kan inte ta "stick i fingret" för då svimmar jag. Pratar någon om blod svimmar jag. Tanken på allt som har med kropp, kött, blod, vätskor…ja, allt som liksom är kroppsligt får mig att bli yr och illamående.

En del inom vården tror att det hjälper att säga "men det gör inte ont, du behöver inte vara orolig". Smärta och att svimma hör inte ihop! Jag har hög smärttröskel. Smärta är ingenting jag är rädd för. Att svimma däremot är fruktansvärt obehagligt. Det är jag är rädd för. Först känner man illamåendet komma. Sedan börjar hörseln försvinna. Rösterna börjar låta ihåligt, bubbligt och långt borta som om man är instängd i en kastrull ungefär. Illamåendet tilltar. Det surrar och sticker i ansiktet. Sedan försvinner synen…svart! Borta! Svimmat!

När jag var barn svimmade jag titt som tätt. Nu vet jag när jag är på väg att svimma och kan säga till. Oftast brukar jag berätta för sjukhuspersonalen innan jag ska göra något där jag vet att det finns risk för att jag ska svimma. Som när jag ska ta cellprov till exempel.

När jag var på ungdomsmottagningen och skulle göra min första gynundersökning för sisådär 20 år sedan (herregud vad tiden går…) höll jag på att svimma såklart. Barnmorskan var av den försiktiga, pedagogiska sorten. Med mjuk och len röst berättade hon för mig precis allt hon gjorde i mitt heligaste…vilket inte alls passar mig. Jag behöver inte veta vad som händer "där nere". Tvärtom. Jag behöver en barnmorska som är stadig på hand och bestämd. Då känner jag mig trygg. Inga ingående förklaringar om köttsliga ting, tack. Jag har själv fullt upp med att tänka på annat för att kunna hantera situationen. Vid något gyntillfälle har jag beskrivit vad jag ätit till frukost in i minsta detalj, vid något annat tillfälle har jag diskuterat olika årstiders fördelar och nackdelar… … I alla fall, besöket hos barnmorskan för 20 år sedan slutade med att jag fick äta pepparkakor och dricka saft i gynstolen. Allt för att få tillbaka lite färg i mitt ansikte och få mig att må en smula bättre. Det lyckades.

Strax efter att man fyllt 23-24 någonting blir man kallad på sin första cellprovstagning. Detta sker på "löpande band princip". Flera kvinnor blir kallade på samma tid och på samma dag. Man anmäler sig i kassan, får en nummerlapp och sätter sig i väntrummet och väntar. Sedan kallas man in till provtagning, en efter en. Tiden är knapp. Opps, ner med byxorna. Upp med benen i den hemska ställningen. Stark lampa. Barnmorskan fipplar med pappersförpackningar. Långa topsar. Spatlar. Rostfria verktyg (redskap, instrument eller vad det nu heter). Tack och hej, leverpastej. Ingen tid för patienter som jag…för då funkar inte tidsplaneringen.

Men jag har haft tur. Eller otur kanske man ska säga. Sedan ett och ett halvt år tillbaka slipper jag "löpande band principen". Vid en rutinkontroll såg man att jag hade cellförändringar. Eller rättare sagt, labbet upptäckte det. Jag blev opererad. Efter operationen konstaterades det att jag haft grava cellförändringar. Detta har inneburit en massa extra kontroller för mig. Det har också inneburit jag får gå till en gynekolog på sjukhuset istället för till barnmorskan på mödravårdscentralen.

Så som det började på ungdomsmottagningen för 20 år sedan har det också fortsatt. Det sista besöket på Alingsås lasarett avslutades med att jag blir nerbäddad med kudde och filt i gynstolen. Den snälla barnmorskan kom sedan in med en liten pall där hon hade dukat upp kaffe på fat med socker och servetter. Så för andra gången i mitt liv har jag fikat i en gynstol…

onsdag 9 februari 2011

En hästmammas bekännelse

När jag var liten red jag på ridskola. Jag började rida i 8-års åldern. Min ridlärare var en äldre man som arbetat inom militären (sas det iallafall...). Han hade gråsprängt hår och bister uppsyn, höga svarta läderstövlar och ett spö i handen. Han skrek på oss taniga små flickor när vi försökte få hästarna att göra det han sa men inte lyckades. Jag var fullkomligt livrädd för honom. Inte så rädd för hästarna vilket jag idag kan tycka vore mer naturligt. Konstigt nog minns jag knappt hästarna. Men jag minns min hemska ridlärare. Jag grät innan jag skulle ha lektion. Mina föräldrar lockade och pockade såklart. Sen kom förmaningarna "Erica, du måste fullfölja det du påbörjat" (en förmaning jag fått höra till leda under min uppväxt...men det har förmodligen gjort mig till en bättre människa till slut...). När ingenting hjälpte kom hoten "Erica, sätter du dig inte på hästen får du inte gå på Aha-konserten" (denna fantastiska norska popgrupp som jag fullkomligt älskade...dessutom var jag dödligt förälskad i sångaren). Jag satte mig på hästen och fullföljde terminen på ridskolan.


Några år efter min korta karriär på den närliggande ridskolan började jag rida på Kungsbacka ridklubb. Min syster tog också lektioner. Efter någon termin började även min pappa rida. Plötsligt såg jag tjusningen i denna fantastiska sport. Jag insåg att jag hade lätt för mig att lära. Jag avancerade fort och självförtroendet växte. Hela familjen åkte på ridläger på sommaren. Vi levde och andades hästar (med undantag från mamma som livrädd tvingades att ta nybörjarlektioner och aldrig vågade sig ut ur ridhuset med hästen, vilket är en annan historia). Hemma hyrde jag häst flera dagar i veckan. Red barbacka i skogen. Mötte älgkossor med kalvar (heter älgbebisar kalvar?) när jag satt på hästryggen. Red "i kapp" i Billdals Park. Blev avkastad. Tog lektioner. Läste "Min Häst", ja var en hästtjej helt enkelt. Tills jag upptäckte killarna med mopparna...ja, då räckte tiden liksom inte till.


Nu har mina döttrar börjat på ridskola. Än så länge har jag varken behövt locka, pocka, förmana eller hota. De älskar sina ridlektioner. Eller om vi säger så här, Embla och Lova älskar att rida. Myra valde bort det från första början. Hon vägrade helt enkelt att sätta sig på hästen. Jag tänker inte tvinga henne. Hon sitter hellre på läktaren och fikar när hennes systrar rider. Jag är imponerad över hennes övertygelse. Hon säger "Jag vill dansa istället. Och ha långt hår". 


Mina barn har en fantastisk ridlärare. En glad och pigg tjej som har förmågan att se alla barnen i gruppen. Embla blir alldeles överlycklig varje gång hon får beröm "Mamma, jag gillar när hon (ridläraren) säger bra tjejen". Lova rider så stora hästar att hon utan problem skulle kunna stå under dem utan att de hade märkt något. Hon ser ut som en liten loppa när hon sitter på hästryggen. Till saken hör att ridskolan bara har en ponny. De andra ridskolehästarna är hästar med en mankhöjd mellan 160 och 170 centimeter. 


Nu till min bekännelse... Jag är livrädd för hästarna! Det är helt galet fel att sätta sin egen avkomma, sitt älskade barn, på ett sådant djur. Men jag gör det. För de älskar det. Och jag med...efteråt, när lektionen är över och allt har gått bra. Det känns hårt att bekänna detta. Jag är ju en fd. hästtjej... jag ska kunna lotsa mina barn med lugn och trygg hand i denna värld av sadlar, tyglar, hovar, hästrumpor, hö och hästbajs. Men icke. Mina armar är som gele. Hjärtat rusar i kroppen på mig. Jag måste svälja tre gånger innan jag går fram och hälsar på hästen. Till saken hör att jag förväntas (och gör) leda hästen under hela lektionen. Dessutom har man ju hört att hästarna känner att man är rädd... undra vad hästarna tänker när jag kommer in i ridhuset..."ha, där kommer den där hispiga morsan som låtsas att hon kan men egentligen bara har lust att springa hem". Sist Embla red hade hon en lat häst som vägrade trava. Ridläraren gav mig ett spö och sa åt mig att visa det för hästen när det var dags att trava. Som att jag skulle kunna vifta med ett spö för att få denna gigantiska varelse att springa med min lilla älskade dotter på ryggen? Tänk om hästen skulle bli rädd och börja skena iväg? Stegra sig? Med min lilla älskade dotter på ryggen...för att jag viftade med ett spö. Nej, där går min gräns! Jag skulle aldrig kunna förlåta mig själv. Jag är ju hennes mamma. Jag ska beskydda henne. Inte skrämma en jättedjur med henne sittandes på. Det hela slutade med att Embla själv fick hålla i spöet. Hennes gulliga ridlärare såg att jag var alldeles för rädd.


Embla längtar tills hon får rida utan ledare (dvs. mig springandes och flåsandes bredvid). Jag längtar också tills dess. Då ska jag sitta på läktaren och fika med Myra. Kanske jag dansa en sväng. Och ha långt hår. 

fredag 1 oktober 2010

Om att vårda relationen.

I alla föräldratidningar kan man läsa om hur viktigt det är att vårda relationen efter man fått barn. Jag och min man försöker verkligen göra det men attans vad svårt det är... 
Idag skickade jag söta (och barnförbjudna) sms till min man när han var på jobbet. Min man ordnade med vin, goda ostar och lagade en romantisk middag bestående av musselsoppa. Efter vi ätit upp tog han hand om disk och annat stök i köket. Själv ordnade jag fredagsmyset till barnen, veckans "måste". Jag hann knappt sätta mig i soffan med mitt vinglas i ena handen (och drömmen om vuxenkväll med mannen) när Myra kaskadkräktes rakt över soffan och mina kläder. Rutinerad trebarnsmorsa som jag är försöker jag rädda mattan och prydnadskuddarna från spyan med mina händer vilket resulterade i att jag blev ännu kladdigare (men mattan klarade sig!). Hur sexig känner man sig efter en sådan kväll? Musselsoppa och vin i all ära men vad hjälper det mot spydoft och berg av tvätt?
Att vara mamma med häcken full av allt vad det innebär och att i samma stund vara attraktiv kvinna är en svår konst. Jag måste erkänna att jag inte är så bra på denna konstart. Men konstigt nog tycker Tobbe att jag är världens underbaraste ändå. Trots att jag bajsar med öppen dörr (kärleksdödare nr1), hasar runt i mjukisbyxor (stackars Anna Anka hon skulle få hicka om hon såg mig) och inte hinner raka benen. Jag orkar faktiskt inte göra mig till! Däremot försöker jag komma ihåg att påminna Tobbe om hur mycket han betyder för mig och att jag älskar honom. 
Hur gick det sedan då?... efter kaskadspyan och drömmen om den äkta mannen. Jo, jag nattade Myra och Lova och somnade såklart. Men min underbara man var påstridig och väckte mig så vi har faktiskt fått tid att rulla runt i sänghalmen en stund innan vi båda återgick till våra kvällspositioner (framför varsin dator). Så nu har vi vårdat relationen även denna veckan.   

söndag 26 september 2010

Insikt.

Samma dag som man blir mamma inser man att livet aldrig mer kommer att bli sig likt igen. En del av det är att man inte längre kan sätta sig själv i första rummet. Ofta hamnar ens egna behov långt ner på listan. En sådan sak som att gå på toaletten ifred går från att vara en självklarhet till lyxtillvaro. Nu börjar mina barn bli så stora att jag kan gå på toaletten utan barnen...jag njuter av varje sekund. Tänk att få vara sig själv för en liten stund. Att inte behöva kissa samtidigt som man ammar en liten bebis, torkar snorig näsa eller räddar litet barn från att sätta en vindruva i halsen. Men ibland kör allt ihop sig fortfarande. Som idag. Jag går in på toaletten för att bajsa. Stänger dörren. Låsa är överkurs. En sekund senare bankar det på dörren "mamma, jag måste bajsa". Såklart. Bajsnödighet tycks smitta hemma hos oss. "Du får ta toaletten där uppe, nu bajsar jag här och det tar en liten stund" svarar jag. I samma sekund hör jag Myra från övervåningen "Mamma, jag är FÄRDIG!". Jaha, tänker jag. Nu får jag skynda mig. Snabbt försöker jag avsluta min tid med mig själv och mina behov. "JAG ÄR FÄRDIG!". En otålig Myra skriker från ovanvåningen. Lova står och hoppar bredvid mig, "jag e bajsinödig". En kort stund senare är jag på väg upp för trappan. Min rumpa är torkad och nu ska Myras bakdel torkas. Då är Lova klar- "FÄRDIG!". På knappt 27 sekunder har jag bajsat, torkat tre rumpor, sprungit upp och ner i trappan och ännu en gång insett att det nog lär dröja några år (?) till innan jag kan sitta i lugn och ro på toaletten och njuta av tystnaden och en tidning.

lördag 25 september 2010

Stolt.

Nu har Embla gått två veckor i första klass. Jag blev en aning rädd häromdagen när hon sa "mamma, hur länge ska jag behöva gå i ettan?". Min första tanke var att hon inte trivdes och ville byta tillbaka till förskoleklass. Lugnt och pedagogiskt förklarade jag att först är det höstterminen fram till jul och sedan vårterminen fram till sommaren, så lite mindre än ett år. Embla svarade lika raskt och självklart som alltid "men mamma, jag vill ju börja tvåan efter jul". Vad dum jag var som trodde att hon ville tillbaka till nollan, självklart vill min kavata lilla tös att livet liksom ska rusa fram... 
Jag är så stolt över Embla. Att hon är duktig i skolan är en sak, det gör ju skolarbetet lite lättare för henne än vad det kanske är för en del andra. Men jag är mest stolt över hennes självklara sätt att ta sig ann livet på. Hon kliver in i ettan som om hon varit en del i gruppen redan från början. Pedagogerna berättar att hon nyfiket och med säkerhet räcker upp handen i klassrummet och är aktiv. Hon har skinn på näsan. Hon spelar basket med killarna i fyran. Hon tar för sig. Det gör mig stolt!
När jag började skolan var jag rädd för allt. Att prata inför gruppen. Att göra fel. Att lämna mamma. Att behöva äta i bamba. Allt var läskigt. Jag sprang hem på rasten när en tjej i parallellklassen sa något elakt till mig. Två skolklasser och deras fröknar var ute och letade efter mig. Jag klippte ut den minsta notisen i tidningen när vi skulle ta med oss nyhetsartiklar hemifrån och läsa upp högt för klassen. Desto mindre text desto kortare tid skulle jag behöva stå framme vid tavlan och ha allas blickar på mig.  
Min äldsta dotter är motsatsen till vad jag var. Det gör mig glad och stolt. Inte för att att man "ska" vara framåt och våga, utan mer för att livet i skolan blir lite lättare då. För egentligen vill jag lyfta fram alla blyga försiktiga barn ute i skolorna. Att vara försiktig är också en bra egenskap i många sammanhang...men det får jag blogga om någon annan gång.

lördag 18 september 2010

Att städa.

Jag är en slarvig person när det handlar om städning. Att städa är bland det mest stressande och tråkiga jag vet. När jag levde ensam kunde min lägenhet se ut som ett bombnedslag utan att det rörde mig det minsta. Nu däremot städar jag. Hos oss blir det väldigt fort stökigt och smutsigt vilket kanske inte är så konstigt med tre barn, två marsvin och en man som inte tycker att städning är högprioriterat (oså jag då som inte har städningen i "ryggraden" utan måste samla massor av energi för att städa). 
Imorgon ska min mamma och syster med familj komma hit på lunch. Alltså känner jag att jag måste städa...men samtidigt vet jag att det inte spelar någon roll för dem. Jag menar, de älskar ju mig lika mycket oavsett om jag har feta dammråttor och bajsränder i toaletten. Trots det städar jag till jag svettas och svär. För vems skull kan man undra? Jag vill egentligen låta bli att städa när jag får gäster. Jag vill inte bidra till andras stress över sina stökiga hem. Jag vill visa den nakna sanningen i en barnfamilj...(men när Lova hade ritat på prydnadskuddarna med tuschpenna och Myra kletat bajs på tapeten igår fick jag ett sammanbrott). Tänk om alla lät bli att göra sig till vad mycket mer avslappnat det hade blivit. Vi har ju alla lite skit här och där. Eller? Jag älskar att komma hem till vänner med obäddade sängar och dammiga fönsterbräden. De får gärna ha högar med papper och tvätt lite här och var för det har vi. En stjärna i kanten får de om det står gammal mat i kylskåpet och gräsmattan mer ser ut som en vildvuxen äng än som en villaträdgård. 
Nästa gång jag får gäster ska lilla duktiga djävulen på axeln få sig en knäpp på näsan. Jag ska inte städa. Jag ska välkomna mina gäster till mitt hem så som mitt hem faktiskt ser ut. Jag tänker inte stressa ihjäl mig för något så oväsentligt som en skitig diskbänk. Om jag lyckas med detta kanske jag kan bidra med lite mindre stress för mina medsystrar (...för tyvärr är städning ofta en uppgift som vi tjejer tar hand om). En kille med ett stökigt hem är ju betydligt mer accepterat än en tjej med stökigt hem. Låt oss befria varandra från denna bojja! (oj, nu blev jag lite politisk i dessa valdagar).

torsdag 16 september 2010

Födelsedag.

34 år idag. Känns bra. Jag tycker om att bli äldre och visare. För så är det faktiskt. Med åren samlar man på sig erfarenheter, både helt underbara erfarenheter men även de värsta. Jag känner ingen som helst stress över att bli ett år klokare trots att jag inte hunnit med allt man kanske "borde" ha gjort vid min ålder. Jag har ju;
  • Läst massor av år på universitetet och högskolan (och samlat på mig skyhöga studieskulder).
  • Bott i en annan stad och längtat hem (så jag packade väskorna och flyttade hem igen).
  • Pussat grodor och funnit prinsar (ja, jag har träffat flera prinsar i mitt liv).
  • Pussat prinsar och funnit grodor (ack, denna smärtsamma insikt).
  • Bedragit, blivit bedragen och varit kvinnan som någon annan bedragit sin kvinna med (vilket jag ångrar djupt).
  • Krälat runt i lera på festival (och haft kul!).
  • Shoppat alldeles för mycket på kredit (och fått betala tillbaka skulden).
  • Rökt och slutat röka (tobakens lömska lögn).
  • Varit gravid tre gånger och fått tre barn varav två är tvillingar (och insett att man inte kan kontrollera allt).
  • Gått upp alldeles för mycket i vikt (och rasat i vikt).
  • Träffat de finaste vänner man kan tänka sig (så värdefullt!).
  • Varit sambo X 3 (man "ska inte köpa grisen i säcken" som min mamma sa till mig när jag var 14 år).
  • Bott i kollektiv (med tre killar jag inte kände, sura grannar och en flygel i vardagsrummet).
  • Lämnat och blivit lämnad (smärtsamt).
  • Blivit moster X 2 (kärlek på en annan nivå)
  • Köpt hus (och lever drömmen om "Svensson" vägg i vägg med andra "Svenssons").
  • Gift mig med mannen i mitt liv (och behållit mitt flicknamn).
  • Förlorat min pappa (och sagt farväl).
  • Skrattat så jag kissat på mig (jag har faktiskt fött tre barn!)
  • Färgat håret rött, svart, brunt, blont, tomterött, lila...(för att förändra mig).
  • Liftat på landet (tillsammans med en vän).
Hade någon berättat för mig för tio år sedan om hur mitt liv ser ut idag hade jag blivit livrädd...men jag älskar mitt liv och de erfarenheter som jag bär med mig.

Jag som bebis 1976