Jag har varit hos gynekologen och tagit cellprov. Att ligga i den där hemska stolen är bland det värsta jag vet vilket säkert är en känsla jag delar med de flesta kvinnor. Fast för mig är det lite värre…. Jag ska försöka göra en lång historia kort.
Jag avskyr sjukhusmiljöer. Lukten av handsprit. Rostfritt stål. Vävtapeterna målade i färger som ljusgrått, ljusgrönt, ljusblått (varför kan man inte ha stormönstrade tapeter i kulörta färger?). Vita rockar. Mjuka träskor. Blod. Efter två graviditeter och förlossningar borde jag vara rutinerad. Men nej. Jag kan inte ta "stick i fingret" för då svimmar jag. Pratar någon om blod svimmar jag. Tanken på allt som har med kropp, kött, blod, vätskor…ja, allt som liksom är kroppsligt får mig att bli yr och illamående.
En del inom vården tror att det hjälper att säga "men det gör inte ont, du behöver inte vara orolig". Smärta och att svimma hör inte ihop! Jag har hög smärttröskel. Smärta är ingenting jag är rädd för. Att svimma däremot är fruktansvärt obehagligt. Det är jag är rädd för. Först känner man illamåendet komma. Sedan börjar hörseln försvinna. Rösterna börjar låta ihåligt, bubbligt och långt borta som om man är instängd i en kastrull ungefär. Illamåendet tilltar. Det surrar och sticker i ansiktet. Sedan försvinner synen…svart! Borta! Svimmat!
När jag var barn svimmade jag titt som tätt. Nu vet jag när jag är på väg att svimma och kan säga till. Oftast brukar jag berätta för sjukhuspersonalen innan jag ska göra något där jag vet att det finns risk för att jag ska svimma. Som när jag ska ta cellprov till exempel.
När jag var på ungdomsmottagningen och skulle göra min första gynundersökning för sisådär 20 år sedan (herregud vad tiden går…) höll jag på att svimma såklart. Barnmorskan var av den försiktiga, pedagogiska sorten. Med mjuk och len röst berättade hon för mig precis allt hon gjorde i mitt heligaste…vilket inte alls passar mig. Jag behöver inte veta vad som händer "där nere". Tvärtom. Jag behöver en barnmorska som är stadig på hand och bestämd. Då känner jag mig trygg. Inga ingående förklaringar om köttsliga ting, tack. Jag har själv fullt upp med att tänka på annat för att kunna hantera situationen. Vid något gyntillfälle har jag beskrivit vad jag ätit till frukost in i minsta detalj, vid något annat tillfälle har jag diskuterat olika årstiders fördelar och nackdelar… … I alla fall, besöket hos barnmorskan för 20 år sedan slutade med att jag fick äta pepparkakor och dricka saft i gynstolen. Allt för att få tillbaka lite färg i mitt ansikte och få mig att må en smula bättre. Det lyckades.
Strax efter att man fyllt 23-24 någonting blir man kallad på sin första cellprovstagning. Detta sker på "löpande band princip". Flera kvinnor blir kallade på samma tid och på samma dag. Man anmäler sig i kassan, får en nummerlapp och sätter sig i väntrummet och väntar. Sedan kallas man in till provtagning, en efter en. Tiden är knapp. Opps, ner med byxorna. Upp med benen i den hemska ställningen. Stark lampa. Barnmorskan fipplar med pappersförpackningar. Långa topsar. Spatlar. Rostfria verktyg (redskap, instrument eller vad det nu heter). Tack och hej, leverpastej. Ingen tid för patienter som jag…för då funkar inte tidsplaneringen.
Men jag har haft tur. Eller otur kanske man ska säga. Sedan ett och ett halvt år tillbaka slipper jag "löpande band principen". Vid en rutinkontroll såg man att jag hade cellförändringar. Eller rättare sagt, labbet upptäckte det. Jag blev opererad. Efter operationen konstaterades det att jag haft grava cellförändringar. Detta har inneburit en massa extra kontroller för mig. Det har också inneburit jag får gå till en gynekolog på sjukhuset istället för till barnmorskan på mödravårdscentralen.
Så som det började på ungdomsmottagningen för 20 år sedan har det också fortsatt. Det sista besöket på Alingsås lasarett avslutades med att jag blir nerbäddad med kudde och filt i gynstolen. Den snälla barnmorskan kom sedan in med en liten pall där hon hade dukat upp kaffe på fat med socker och servetter. Så för andra gången i mitt liv har jag fikat i en gynstol…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar