VAB.

Lova är sjuk. Mitt lilla hjärtegryn lät som en skällande hund när hon vaknade i natt. Hennes lilla späda kropp var alldeles kokhet. Hon och jag kröp ner bredvid varandra i soffan och sov med tänd lampa hela natten. Förra veckan var Myra sjuk. Då var Tobbe hemma och tog hand om henne så denna vecka var det min tur. Min tur att badda liten varm panna, servera alvedon på silversked, blanda blåbärssaft och pussa liten flicka. Lova tillhör den sorten som kämpar emot när hon är sjuk. Hon envisas med att prata lite mer än vad hon egentligen orkar, leka tills det verkligen inte går mer och vara vaken trots att ögonen går i kors. Jag tillhör den mammasorten som har dåligt samvete när jag vabbar. Jag blir så arg och irriterad på mig själv för mitt dåliga samvete. Jag skulle ju aldrig ha hjärta att lämna mitt sjuka barn på förskolan. Det är helt otänkbart! Jag tillhör inte den mammasorten som stoppar i mitt barn febernedsättande för att sedan lämna henne på förskolan och inte låtsas om att hon är sjuk (ja...den mamma/pappasorten finns tyvärr). Jag är mammasorten som önskar att jag kunde vara på båda ställena samtidigt. Badda lite panna och vara på jobbet...men det går inte alltid. Så nu kämpar jag med mitt samvete och pussar min lilla dotter.

 

Ettagluttare

Idag har jag varit på min första EVK i egenskap av att vara förälder. EVK är en förkortning för elevvårdskonferens. I mitt yrke har jag deltagit i ett antal elevvårdskonferenser. Jag brukar då oftast representera trygghetsteamet. Idag var jag förälder. En värdefull erfarenhet.
Min äldsta dotter har speciella behov. Efter en vecka i förskoleklass har lärarna sett att Embla har behov av större utmaningar än de hon kan få i förskoleklass. Hon ska börja årskurs 1 istället. Tjoooof sa det och så spolar vi fram ett år...jag har fått ett "riktigt" skolbarn. Hon ska bli "ettagluttare". 
Jag minns själv när jag skulle börja ettan. Embla är en väldigt trygg tjej med skinn på näsan. Själv var jag livrädd för det mesta i skolan och mycket av min energi gick åt att bemästra min rädsla. Allra helst ville jag vara hemma hos mamma. Vid några tillfällen låste jag in mig på mitt rum och vägrade komma ut. Mamma stod på andra sidan dörren och försökte tålmodigt övertala mig att öppna. Två gånger sprang jag hem på rasten vilket resulterade i att min klass och parallellklassen var ute och letade efter mig i skogen. Vilket pådrag det blev! Jag hade fått gråten i halsen (ni vet när man blir ledsen och det sätter sig som en klump i halsen som bara vill komma upp...) och sprungit hem. Till slut ringde de hem och jag svarade i telefonen. Jag minns faktiskt inte vad som hände efter det, men känslan när jag sprang genom skogen och längst vägen genom radhusområdet minns jag som om det vore igår.
Nu ska min lilla dotter börja ettan. Det har ingenting med mig att göra. Det får jag inte glömma bort. Hon är inte jag och jag är inte hon. Hon kommer klara detta som en dans min vetgiriga kavata dotter...älskade onge!  

Pinsamheter.

Embla har precis börjat förskoleklass. Med stolta och förväntansfulla steg promenerar hon till skolan. Visserligen har hon klagat på att hennes slarviga föräldrar glömt att köpa ett nytt cykellås till henne så att hon inte kan cykla istället för att gå. Men i det stora hela stormtrivs hon med att ha börjat skolan. Dessutom tycker hon att det är lyxigt att hennes mamma jobbar på samma skola som hon börjat på. Hon hade med övertygande röst förklarat för en förskollärare att "ni kommer alltid att komma ihåg vad jag heter för min mamma är Erica och hon jobbar här". Jag passar på att njuta av att min dotter fortfarande tycker att jag är bland det bästa som finns, även om hon nyligen påpekade att min andedräkt luktar gammal morot. Snart kommer hon förmodligen tycka att jag är bland det mest pinsamma som någonsin skådats. 
Jag minns själv hur det var. Idag är jag mycket stolt och glad över att min mamma är min mamma. Hon är en underbar människa. Jag beundrar hennes känsla för andra människor. Min mamma har mer koll än vad jag har på vad som gäller i Göteborgs kulturliv (och nu pratar jag inte om högtravande "finkultur" utan om skönt "häng"). Hon åker på festival och älskar att gå på konsert utan att för den sakens skull bli en sån där patetisk tant som försöker vara ungdomlig. Min mamma är sig själv, det gillar jag.
Men för ungefär tjugo år sedan tyckte jag att min mamma var det mest pinsamma i hela universum. Jag växte upp  i Billdal och där var alla mammor tillrättalagda och "piffiga". Eller... alla kanske inte var det, men det kändes så. Min mamma var (och är) av en annan sort. I alla fall... min mamma skulle komma och hämta mig och en klasskompis på Linneplatsen en kväll i september för sisådär nitton år sedan. Min klasskompis hade aldrig träffat min mamma. Punktligt glider mamma in vid sidan av oss i sin rostiga röda Ford Fiesta. Jag öppnar dörren för att kliva in.... och där sitter min mamma iklädd mjukisbyxor, stora pösiga raggsockar som hon tryckt i ett par tofflor...och det värsta av allt...med en snusnäsduk knuten runt huvudet! Jag trodde jag skulle dö! Aldrig förut hade jag sett henne med en snusnäsduk runt huvudet och så hade hon fått för sig att sätta på sig det när hon skulle hämta mig...och en klasskompis till mig som hon aldrig hade träffat förut. Hur tänker man då?
Antagligen kommer jag att vid flera tillfällen i mina döttrars liv vara så himla pinsam att de kommer vilja försvinna genom jorden, det är jag övertygad om. Jag är även övertygad om att jag aldrig kommer att knyta en snusnäsduk runt mitt huvud för att sedan åka och hämta mina döttrar i stan. Det lovar jag!

Förlossningsdagen.

Idag är det min förlossningsdag. För fyra år sedan föddes mina tvillingdöttrar. Eller jag födde dem (att de föddes låter som om de liksom bara gled ut...så var det ju inte riktigt). Morgonen den 21 augusti 2006 vaknade jag i soffan. Jag var gigantisk! Min mage gjorde succé vart vi (magen med mig på ryggen) än kom. Just denna dag skulle jag på förlossningsplanering på Östra sjukhuset. När man väntar tvillingar måste man nämligen planera med en doktor hur bebisarna ska födas. Men lika oplanerad som vanligt satte mina värkar igång...
Klockan var strax efter sju på morgonen när den första molande värken kom. Sen kom en till. Och en till. Oj, vilken fart. Jag ringde till specialförlossningen och lät ungefär så här "...jag ska ha tvillingar och jag tror att det är värkarna som kommit igång. Jag vet inte hur ofta. Men jag har lite högt blodtryck så jag undrar om jag kan komma in och kolla trycket. Har inte förlossningen börjat än får jag åka hem". Barnmorskan i luren tyckte att jag skulle komma in till sjukhuset. Jag var ju trots allt omföderska och då kan det ju gå lite fortare.
Tobbe ringde farmor och gick till förskolan för att lämna Embla. Då började det på riktigt! Jag bankade i väggarna hemma. Kunde inte vara still. Det gjorde så ONT! Tobbe körde fram bilen och vi åkte. Jag skrek efter mamma i bilen. Det var den mest overkliga bilresa jag någonsin gjort.
Framme vid sjukhuset kunde jag knappt kliva ur bilen. När vi ringde på klockan på specialförlossningen var min enda tanke "lustgas". Samtidigt som jag var lite orolig över att jag överdrev smärtan, det hade ju varit pinsamt.
När dörren öppnades kom det massor av personal springande. De rullade fram en säng och rätt som det var befann jag mig i ett förlossningsrum fullt med folk. Barnmorskan ville undersöka mig för att se hur långt förlossningen hade kommit. "Pinsamt" tänkte jag. Jag ville inte uppta deras tid i onödan. Jag som hade varit så bra på att hantera smärta när jag födde Embla (typiskt mig att vilja vara duktig till och med när jag föder barn).Helt öppen! Vilken tur, då hade jag ju inte överdrivit min smärta. Strax där efter började krystvärkarna komma.
I journalen står det att jag kom in till förlossningen 8:45, Myra föddes klockan 9:27. Vilken tur att vi åkte in. Jag hade inte velat föda tvillingar i bilen.Myra kom med huvudet först. Och det gjorde gräsligt ont. Jag hann inte få någon smärtlindring mer än lite lustgas som jag inte hade tid att hångla med så som jag gjorde när jag födde Embla. Myra var (och är tillsammans med sina systrar) det finaste jag någonsin sett. Hon var så lik mig! Jag var den stoltaste mamman i hela universum. Å då, mitt i den underbara känslan började min kropp att förbereda sig inför nästa leverans. 
Krystvärkarna startade igen. Nu skulle Lova ut. Tobbe fick hålla i Myra så att jag skulle kunna koncentrera mig på min uppgift, att trycka ut barn nummer 2 (eller nummer 3 i syskonskaran). Klockan 9:49 kom Lova till världen med fötterna först. Rummet hade fyllts på med ännu mer sjukhuspersonal. Lova låg i säte vilket vi såg med hjälp av ultraljud under hela förlossningen. Hon mådde inte alls bra när barnmorskan la henne på min mage. Hon var blå, helt slapp och andades inte. Jag var lugn. Inte ett dugg rädd. Jag tittade på hur personalen arbetade med att få liv i min lilla bebis. De var lugna men snabba i sina rörelser och beslut. Sen försvann de ur rummet med Lova. Jag trodde att de gick ur rummet men Tobbe som såg dem ur en annan vinkel såg att de sprang så fort de var utanför mitt synfält.
Efter en kort stund kom en sköterska in i vårt rum och berättade att bebis nummer 2 mådde bättre. Nu andades hon och hade börjat få fin färg. Lycka! Två små tjejer! Det var generöst av den skäggige gubben där uppe bland molnen.                                 

Detta var denna underbara dag för fyra år sedan. Idag har jag två stora 4-åringar här hemma. Helt otroligt.

Kreativ.

Jag önskar att jag vore sådär kreativ. Jag vill sy egna kläder, måla om möbler, pyssla, baka vackra bakverk...ja, få utlopp för min inre kreativitet. Jag har en massa idéer och projekt i huvudet. Det stora skåpet i vardagsrummet ska målas rött och tapetseras med färgglad tapet, lilla pallen ska målas rosa och kläs med vaxduk från Rice...sen skulle jag ju vilja lära mig sticka...o sy. Men alla idéer liksom fastnar i huvudet. Idag kom Stoff och Stils katalog i min brevlåda. Jag vill ha allt i den katalogen. Tyger med elefanter, blommor, flugsvampar, knappar (ja, till och med knappar), retromönster... Men jag kan ju inte sy. Jag kan inte ens trä en symaskin. Jag dreglar över bilderna i den blanka katalogen och för en kort stund får jag för mig att jag faktiskt kan sy. Jag ska nog beställa massor. Så som jag gjorde när jag fick för mig att jag skulle börja med scrapbooking. Nu ligger alla fina papper, tygband, pappersblommor, pennor och stämplar längst in i förrådet. De ligger där och väntar och hoppas på att jag kanske ska få ett nytt infall och mot all förmodan börja med scrapbooking. Men någonstans långt där inne, inte i förrådet då utan i mig, inser jag nog att jag scrapbooking inte är min grej. Nej. Kanske jag ska gå förbi färgbutiken imorgon och köpa en burk mörkrosa målarfärg till pallen...
...eller ska jag beställa det svarta tyget med de vita elefanterna på och sy nya kuddar...


Nu ska jag njuta av lite musik.
http://www.youtube.com/watch?v=MWY4_GyLufI

Inget tjut utan eld. Eller?

I natt väcktes jag av ett ilsket tjut. Ljudet kom varken från väckarklockan, mobilen eller barnen så det tog en stund innan jag förstod vad det var. Det var brandvarnaren som högt och ljudligt tjöt. Inte bara var tionde sekund, så som brandvarnare gör när batteriet behöver bytas, utan på riktigt. Jag borde ha rusat upp ur sängen och försökt rädda familjen, de låg nämligen fortfarande och sov i oljudet. Men konstigt nog klev jag sävligt ur sängen. I sakta mak gick jag in till Myra där Tobbe låg och sov ”Älskling, jag tror att det brinner” säger jag…. Å nu då, räddar vi våra barn tillsammans? Nej. Istället försöker vi sömndrucket lokalisera vilken av våra brandvarnare det är som tjuter för att få slut på det hemska oljudet (vi har 6! brandvarnare i vårat lilla radhus…jag lider nämligen av brandskräck). Tobbe börjar frenetiskt försöka få ner varnaren i den övre hallen medan jag går ner i hallen på första våningen och plockar ner den brandvarnaren. Till slut blev det tyst i huset. Ingen brandrök. Ingen brandlukt. Helt stilla…. jag och Tobbe tittar på varandra och går upp och lägger oss igen. Hur sjutton tänkte vi? Brandvarnaren tjuter och det enda vi tänker på är att få tyst på den… Min brandskräck var tydligen som bortblåst. Ingen överlevnadsinstinkt överhuvudtaget. 

Vår husspindel:-)

En morgon.

I morse hade jag lust att lägga mig ner och skrika på marken, precis som min 6-åriga dotter gjorde. Men mammor får inte lägga sig ner och skrika på marken. Mammor ska behålla lugnet och vara vuxna. Speciellt om man läst psykologi och konfliktlösning på universitetet. Jag är ju för tusan utbildad i detta…känslor, konflikter… ändå står jag där och liksom väser mellan tänderna ”JAG kan inte ha det så här när jag ska till jobbet”. Ungefär som om min dotter skulle ställa sig upp, torka bort gruset från kläderna och sansat svara ”Nej, det är klart att DU inte kan mamma. Jag ska genast sluta uppföra mig som den 6-åring som jag faktiskt är”. Känslan av att vi båda två ville (och inte ville…) bli sams igen höll i sig hela vägen till dotterns skola och mitt jobb…och faktiskt gnagde den i mig hela dagen.
Ack, vad svårt det är att vara mamma.