En annorlunda fika

Jag har varit hos gynekologen och tagit cellprov. Att ligga i den där hemska stolen är bland det värsta jag vet vilket säkert är en känsla jag delar med de flesta kvinnor. Fast för mig är det lite värre…. Jag ska försöka göra en lång historia kort.

Jag avskyr sjukhusmiljöer. Lukten av handsprit. Rostfritt stål. Vävtapeterna målade i färger som ljusgrått, ljusgrönt, ljusblått (varför kan man inte ha stormönstrade tapeter i kulörta färger?). Vita rockar. Mjuka träskor. Blod. Efter två graviditeter och förlossningar borde jag vara rutinerad. Men nej. Jag kan inte ta "stick i fingret" för då svimmar jag. Pratar någon om blod svimmar jag. Tanken på allt som har med kropp, kött, blod, vätskor…ja, allt som liksom är kroppsligt får mig att bli yr och illamående.

En del inom vården tror att det hjälper att säga "men det gör inte ont, du behöver inte vara orolig". Smärta och att svimma hör inte ihop! Jag har hög smärttröskel. Smärta är ingenting jag är rädd för. Att svimma däremot är fruktansvärt obehagligt. Det är jag är rädd för. Först känner man illamåendet komma. Sedan börjar hörseln försvinna. Rösterna börjar låta ihåligt, bubbligt och långt borta som om man är instängd i en kastrull ungefär. Illamåendet tilltar. Det surrar och sticker i ansiktet. Sedan försvinner synen…svart! Borta! Svimmat!

När jag var barn svimmade jag titt som tätt. Nu vet jag när jag är på väg att svimma och kan säga till. Oftast brukar jag berätta för sjukhuspersonalen innan jag ska göra något där jag vet att det finns risk för att jag ska svimma. Som när jag ska ta cellprov till exempel.

När jag var på ungdomsmottagningen och skulle göra min första gynundersökning för sisådär 20 år sedan (herregud vad tiden går…) höll jag på att svimma såklart. Barnmorskan var av den försiktiga, pedagogiska sorten. Med mjuk och len röst berättade hon för mig precis allt hon gjorde i mitt heligaste…vilket inte alls passar mig. Jag behöver inte veta vad som händer "där nere". Tvärtom. Jag behöver en barnmorska som är stadig på hand och bestämd. Då känner jag mig trygg. Inga ingående förklaringar om köttsliga ting, tack. Jag har själv fullt upp med att tänka på annat för att kunna hantera situationen. Vid något gyntillfälle har jag beskrivit vad jag ätit till frukost in i minsta detalj, vid något annat tillfälle har jag diskuterat olika årstiders fördelar och nackdelar… … I alla fall, besöket hos barnmorskan för 20 år sedan slutade med att jag fick äta pepparkakor och dricka saft i gynstolen. Allt för att få tillbaka lite färg i mitt ansikte och få mig att må en smula bättre. Det lyckades.

Strax efter att man fyllt 23-24 någonting blir man kallad på sin första cellprovstagning. Detta sker på "löpande band princip". Flera kvinnor blir kallade på samma tid och på samma dag. Man anmäler sig i kassan, får en nummerlapp och sätter sig i väntrummet och väntar. Sedan kallas man in till provtagning, en efter en. Tiden är knapp. Opps, ner med byxorna. Upp med benen i den hemska ställningen. Stark lampa. Barnmorskan fipplar med pappersförpackningar. Långa topsar. Spatlar. Rostfria verktyg (redskap, instrument eller vad det nu heter). Tack och hej, leverpastej. Ingen tid för patienter som jag…för då funkar inte tidsplaneringen.

Men jag har haft tur. Eller otur kanske man ska säga. Sedan ett och ett halvt år tillbaka slipper jag "löpande band principen". Vid en rutinkontroll såg man att jag hade cellförändringar. Eller rättare sagt, labbet upptäckte det. Jag blev opererad. Efter operationen konstaterades det att jag haft grava cellförändringar. Detta har inneburit en massa extra kontroller för mig. Det har också inneburit jag får gå till en gynekolog på sjukhuset istället för till barnmorskan på mödravårdscentralen.

Så som det började på ungdomsmottagningen för 20 år sedan har det också fortsatt. Det sista besöket på Alingsås lasarett avslutades med att jag blir nerbäddad med kudde och filt i gynstolen. Den snälla barnmorskan kom sedan in med en liten pall där hon hade dukat upp kaffe på fat med socker och servetter. Så för andra gången i mitt liv har jag fikat i en gynstol…

En hästmammas bekännelse

När jag var liten red jag på ridskola. Jag började rida i 8-års åldern. Min ridlärare var en äldre man som arbetat inom militären (sas det iallafall...). Han hade gråsprängt hår och bister uppsyn, höga svarta läderstövlar och ett spö i handen. Han skrek på oss taniga små flickor när vi försökte få hästarna att göra det han sa men inte lyckades. Jag var fullkomligt livrädd för honom. Inte så rädd för hästarna vilket jag idag kan tycka vore mer naturligt. Konstigt nog minns jag knappt hästarna. Men jag minns min hemska ridlärare. Jag grät innan jag skulle ha lektion. Mina föräldrar lockade och pockade såklart. Sen kom förmaningarna "Erica, du måste fullfölja det du påbörjat" (en förmaning jag fått höra till leda under min uppväxt...men det har förmodligen gjort mig till en bättre människa till slut...). När ingenting hjälpte kom hoten "Erica, sätter du dig inte på hästen får du inte gå på Aha-konserten" (denna fantastiska norska popgrupp som jag fullkomligt älskade...dessutom var jag dödligt förälskad i sångaren). Jag satte mig på hästen och fullföljde terminen på ridskolan.


Några år efter min korta karriär på den närliggande ridskolan började jag rida på Kungsbacka ridklubb. Min syster tog också lektioner. Efter någon termin började även min pappa rida. Plötsligt såg jag tjusningen i denna fantastiska sport. Jag insåg att jag hade lätt för mig att lära. Jag avancerade fort och självförtroendet växte. Hela familjen åkte på ridläger på sommaren. Vi levde och andades hästar (med undantag från mamma som livrädd tvingades att ta nybörjarlektioner och aldrig vågade sig ut ur ridhuset med hästen, vilket är en annan historia). Hemma hyrde jag häst flera dagar i veckan. Red barbacka i skogen. Mötte älgkossor med kalvar (heter älgbebisar kalvar?) när jag satt på hästryggen. Red "i kapp" i Billdals Park. Blev avkastad. Tog lektioner. Läste "Min Häst", ja var en hästtjej helt enkelt. Tills jag upptäckte killarna med mopparna...ja, då räckte tiden liksom inte till.


Nu har mina döttrar börjat på ridskola. Än så länge har jag varken behövt locka, pocka, förmana eller hota. De älskar sina ridlektioner. Eller om vi säger så här, Embla och Lova älskar att rida. Myra valde bort det från första början. Hon vägrade helt enkelt att sätta sig på hästen. Jag tänker inte tvinga henne. Hon sitter hellre på läktaren och fikar när hennes systrar rider. Jag är imponerad över hennes övertygelse. Hon säger "Jag vill dansa istället. Och ha långt hår". 


Mina barn har en fantastisk ridlärare. En glad och pigg tjej som har förmågan att se alla barnen i gruppen. Embla blir alldeles överlycklig varje gång hon får beröm "Mamma, jag gillar när hon (ridläraren) säger bra tjejen". Lova rider så stora hästar att hon utan problem skulle kunna stå under dem utan att de hade märkt något. Hon ser ut som en liten loppa när hon sitter på hästryggen. Till saken hör att ridskolan bara har en ponny. De andra ridskolehästarna är hästar med en mankhöjd mellan 160 och 170 centimeter. 


Nu till min bekännelse... Jag är livrädd för hästarna! Det är helt galet fel att sätta sin egen avkomma, sitt älskade barn, på ett sådant djur. Men jag gör det. För de älskar det. Och jag med...efteråt, när lektionen är över och allt har gått bra. Det känns hårt att bekänna detta. Jag är ju en fd. hästtjej... jag ska kunna lotsa mina barn med lugn och trygg hand i denna värld av sadlar, tyglar, hovar, hästrumpor, hö och hästbajs. Men icke. Mina armar är som gele. Hjärtat rusar i kroppen på mig. Jag måste svälja tre gånger innan jag går fram och hälsar på hästen. Till saken hör att jag förväntas (och gör) leda hästen under hela lektionen. Dessutom har man ju hört att hästarna känner att man är rädd... undra vad hästarna tänker när jag kommer in i ridhuset..."ha, där kommer den där hispiga morsan som låtsas att hon kan men egentligen bara har lust att springa hem". Sist Embla red hade hon en lat häst som vägrade trava. Ridläraren gav mig ett spö och sa åt mig att visa det för hästen när det var dags att trava. Som att jag skulle kunna vifta med ett spö för att få denna gigantiska varelse att springa med min lilla älskade dotter på ryggen? Tänk om hästen skulle bli rädd och börja skena iväg? Stegra sig? Med min lilla älskade dotter på ryggen...för att jag viftade med ett spö. Nej, där går min gräns! Jag skulle aldrig kunna förlåta mig själv. Jag är ju hennes mamma. Jag ska beskydda henne. Inte skrämma en jättedjur med henne sittandes på. Det hela slutade med att Embla själv fick hålla i spöet. Hennes gulliga ridlärare såg att jag var alldeles för rädd.


Embla längtar tills hon får rida utan ledare (dvs. mig springandes och flåsandes bredvid). Jag längtar också tills dess. Då ska jag sitta på läktaren och fika med Myra. Kanske jag dansa en sväng. Och ha långt hår.