Insikt.

Samma dag som man blir mamma inser man att livet aldrig mer kommer att bli sig likt igen. En del av det är att man inte längre kan sätta sig själv i första rummet. Ofta hamnar ens egna behov långt ner på listan. En sådan sak som att gå på toaletten ifred går från att vara en självklarhet till lyxtillvaro. Nu börjar mina barn bli så stora att jag kan gå på toaletten utan barnen...jag njuter av varje sekund. Tänk att få vara sig själv för en liten stund. Att inte behöva kissa samtidigt som man ammar en liten bebis, torkar snorig näsa eller räddar litet barn från att sätta en vindruva i halsen. Men ibland kör allt ihop sig fortfarande. Som idag. Jag går in på toaletten för att bajsa. Stänger dörren. Låsa är överkurs. En sekund senare bankar det på dörren "mamma, jag måste bajsa". Såklart. Bajsnödighet tycks smitta hemma hos oss. "Du får ta toaletten där uppe, nu bajsar jag här och det tar en liten stund" svarar jag. I samma sekund hör jag Myra från övervåningen "Mamma, jag är FÄRDIG!". Jaha, tänker jag. Nu får jag skynda mig. Snabbt försöker jag avsluta min tid med mig själv och mina behov. "JAG ÄR FÄRDIG!". En otålig Myra skriker från ovanvåningen. Lova står och hoppar bredvid mig, "jag e bajsinödig". En kort stund senare är jag på väg upp för trappan. Min rumpa är torkad och nu ska Myras bakdel torkas. Då är Lova klar- "FÄRDIG!". På knappt 27 sekunder har jag bajsat, torkat tre rumpor, sprungit upp och ner i trappan och ännu en gång insett att det nog lär dröja några år (?) till innan jag kan sitta i lugn och ro på toaletten och njuta av tystnaden och en tidning.

Stolt.

Nu har Embla gått två veckor i första klass. Jag blev en aning rädd häromdagen när hon sa "mamma, hur länge ska jag behöva gå i ettan?". Min första tanke var att hon inte trivdes och ville byta tillbaka till förskoleklass. Lugnt och pedagogiskt förklarade jag att först är det höstterminen fram till jul och sedan vårterminen fram till sommaren, så lite mindre än ett år. Embla svarade lika raskt och självklart som alltid "men mamma, jag vill ju börja tvåan efter jul". Vad dum jag var som trodde att hon ville tillbaka till nollan, självklart vill min kavata lilla tös att livet liksom ska rusa fram... 
Jag är så stolt över Embla. Att hon är duktig i skolan är en sak, det gör ju skolarbetet lite lättare för henne än vad det kanske är för en del andra. Men jag är mest stolt över hennes självklara sätt att ta sig ann livet på. Hon kliver in i ettan som om hon varit en del i gruppen redan från början. Pedagogerna berättar att hon nyfiket och med säkerhet räcker upp handen i klassrummet och är aktiv. Hon har skinn på näsan. Hon spelar basket med killarna i fyran. Hon tar för sig. Det gör mig stolt!
När jag började skolan var jag rädd för allt. Att prata inför gruppen. Att göra fel. Att lämna mamma. Att behöva äta i bamba. Allt var läskigt. Jag sprang hem på rasten när en tjej i parallellklassen sa något elakt till mig. Två skolklasser och deras fröknar var ute och letade efter mig. Jag klippte ut den minsta notisen i tidningen när vi skulle ta med oss nyhetsartiklar hemifrån och läsa upp högt för klassen. Desto mindre text desto kortare tid skulle jag behöva stå framme vid tavlan och ha allas blickar på mig.  
Min äldsta dotter är motsatsen till vad jag var. Det gör mig glad och stolt. Inte för att att man "ska" vara framåt och våga, utan mer för att livet i skolan blir lite lättare då. För egentligen vill jag lyfta fram alla blyga försiktiga barn ute i skolorna. Att vara försiktig är också en bra egenskap i många sammanhang...men det får jag blogga om någon annan gång.

Att städa.

Jag är en slarvig person när det handlar om städning. Att städa är bland det mest stressande och tråkiga jag vet. När jag levde ensam kunde min lägenhet se ut som ett bombnedslag utan att det rörde mig det minsta. Nu däremot städar jag. Hos oss blir det väldigt fort stökigt och smutsigt vilket kanske inte är så konstigt med tre barn, två marsvin och en man som inte tycker att städning är högprioriterat (oså jag då som inte har städningen i "ryggraden" utan måste samla massor av energi för att städa). 
Imorgon ska min mamma och syster med familj komma hit på lunch. Alltså känner jag att jag måste städa...men samtidigt vet jag att det inte spelar någon roll för dem. Jag menar, de älskar ju mig lika mycket oavsett om jag har feta dammråttor och bajsränder i toaletten. Trots det städar jag till jag svettas och svär. För vems skull kan man undra? Jag vill egentligen låta bli att städa när jag får gäster. Jag vill inte bidra till andras stress över sina stökiga hem. Jag vill visa den nakna sanningen i en barnfamilj...(men när Lova hade ritat på prydnadskuddarna med tuschpenna och Myra kletat bajs på tapeten igår fick jag ett sammanbrott). Tänk om alla lät bli att göra sig till vad mycket mer avslappnat det hade blivit. Vi har ju alla lite skit här och där. Eller? Jag älskar att komma hem till vänner med obäddade sängar och dammiga fönsterbräden. De får gärna ha högar med papper och tvätt lite här och var för det har vi. En stjärna i kanten får de om det står gammal mat i kylskåpet och gräsmattan mer ser ut som en vildvuxen äng än som en villaträdgård. 
Nästa gång jag får gäster ska lilla duktiga djävulen på axeln få sig en knäpp på näsan. Jag ska inte städa. Jag ska välkomna mina gäster till mitt hem så som mitt hem faktiskt ser ut. Jag tänker inte stressa ihjäl mig för något så oväsentligt som en skitig diskbänk. Om jag lyckas med detta kanske jag kan bidra med lite mindre stress för mina medsystrar (...för tyvärr är städning ofta en uppgift som vi tjejer tar hand om). En kille med ett stökigt hem är ju betydligt mer accepterat än en tjej med stökigt hem. Låt oss befria varandra från denna bojja! (oj, nu blev jag lite politisk i dessa valdagar).

Födelsedag.

34 år idag. Känns bra. Jag tycker om att bli äldre och visare. För så är det faktiskt. Med åren samlar man på sig erfarenheter, både helt underbara erfarenheter men även de värsta. Jag känner ingen som helst stress över att bli ett år klokare trots att jag inte hunnit med allt man kanske "borde" ha gjort vid min ålder. Jag har ju;

• Läst massor av år på universitetet och högskolan (och samlat på mig skyhöga studieskulder).
• Bott i en annan stad och längtat hem (så jag packade väskorna och flyttade hem igen).
• Pussat grodor och funnit prinsar (ja, jag har träffat flera prinsar i mitt liv).
• Pussat prinsar och funnit grodor (ack, denna smärtsamma insikt).
• Bedragit, blivit bedragen och varit kvinnan som någon annan bedragit sin kvinna med (vilket jag ångrar djupt).
• Krälat runt i lera på festival (och haft kul!).
• Shoppat alldeles för mycket på kredit (och fått betala tillbaka skulden).
• Rökt och slutat röka (tobakens lömska lögn).
• Varit gravid tre gånger och fått tre barn varav två är tvillingar (och insett att man inte kan kontrollera allt).
• Gått upp alldeles för mycket i vikt (och rasat i vikt).
• Träffat de finaste vänner man kan tänka sig (så värdefullt!).
• Varit sambo X 3 (man "ska inte köpa grisen i säcken" som min mamma sa till mig när jag var 14 år).
• Bott i kollektiv (med tre killar jag inte kände, sura grannar och en flygel i vardagsrummet).
• Lämnat och blivit lämnad (smärtsamt).
• Blivit moster X 2 (kärlek på en annan nivå)
• Köpt hus (och lever drömmen om "Svensson" vägg i vägg med andra "Svenssons").
• Gift mig med mannen i mitt liv (och behållit mitt flicknamn).
• Förlorat min pappa (och sagt farväl).
• Skrattat så jag kissat på mig (jag har faktiskt fött tre barn!)
• Färgat håret rött, svart, brunt, blont, tomterött, lila...(för att förändra mig).
• Liftat på landet (tillsammans med en vän).

Hade någon berättat för mig för tio år sedan om hur mitt liv ser ut idag hade jag blivit livrädd...men jag älskar mitt liv och de erfarenheter som jag bär med mig.

Jag som bebis 1976

Sömn.

Hemma hos oss sover alla huller om buller. Jag gillar det. Det är inte alltid barnen som kommer trippandes till mig eller Tobbe på natten. Igår sov jag och Embla i hennes våningssäng. Fast inte på varsin våning utan bredvid varandra i underslafen. Det var jag som trippade ner till Embla. När Tobbe är borta brukar jag och tjejerna sova i dubbelsängen allihopa, det är jättemysigt. Vid några tillfällen har jag sovit med alla tre barnen i soffan. Jag vill liksom passa på att få vara nära mina goseproppar. När de blir äldre kommer de förhoppningsvis inte vilja ha mig snarkande i nacken längre (men jag snarkar faktiskt bara när jag är förkyld, Tobbe däremot....).
Jag har faktiskt inte funderat så mycket på våra sovvanor de senaste åren. De bara är så. Men när Embla var liten var sömn ett hett ämne. Inte för att Embla sov särskilt dåligt. Hon var som de flesta bebisar, varken mer eller mindre. Men på BVC sa de att det är så viktigt att lära barnet att somna själv och sova i sin egna säng. En utvilad mamma (och pappa) är en mycket bättre mamma (eller pappa) sa de. Utvilad blir man om man sover utan barn i sängen fortsatte de (de är BVC-tanterna och även de som skriver artiklar i tidningar som "Vi Föräldrar" och "Föräldrar och barn"). Som förstagångsföräldrar är det svårt att sålla i informationen. Och framför allt är man livrädd för att göra "fel".  
Som motpol till BVC fanns det de som hävdade att man skulle vara så nära sitt barn man bara kunde. Helst bära barnet i sjal och samsova. De som var anhängare av den sistnämnda ideologin menade att 5-minutersmetoden (en sömnmetod som innebär att man ska lära barnet att sova själv) var barnmisshandel. Det fanns säkert ett stort spann däremellan men som osäker förstagångsförälder var det som det bara fanns svart eller vitt. Antingen valde man 5-minutersmetoden och flaskmatade eller så valde man att samsova och amma... Och i det man valde att göra ingick det ännu fler delar. Plötsligt handlade det inte om barnet längre. Inte heller om sömnen. Det handlade snarare om hela ens identitet. Vem man väljer att vara som mamma (eller pappa).
Nu, några barn senare skiter jag i allt sådant. Självklart vill jag vara en bra mamma. Men att vara en bra mamma handlar inte om att samsova eller inte. Vi bara gör det. Jag tänker inte ens på det (förrän härom dagen). Jag sover med mina barn för att jag vill göra det. Dessutom vet jag att mina barn inte kommer vilja sova tillsammans med mig när de är 15 år. Då kommer jag vara glad om jag får en kram på sin höjd. Så jag fortsätter att passa på att vara nära mina barn och som tur är frågar inte BVC om våra sovvanor längre. Om någon skulle undra så är det jag som skulle behöva 5-minutersmetoden. Jag har fortfarande inte lärt mig sova i egen säng och det bästa jag vet är att somna bredvid mina barn.

Häxan Surmamman.

Idag har jag varit mammaversionen av Häxan Surtant. Jag har pratat med gäll, hög röst och skrikit på mina barn. Mina läppar har varit som ett streck och vecket mellan ögonbrynen har varit ännu djupare än annars. Jag som i mitt yrke lär barn impulskontroll har varit helt utan impulskontroll. Jag har exploderat.
Mina barn verkar ha glömt bort att de har en mamma OCH en pappa. De har bokstavligen hängt på mig. Efter en stressig vecka på jobbet hade jag sett fram emot en lugn helg och framför allt en lång morgon i sängen. Men nej. Istället har jag serverat flingor i tre omgångar, smörgåsar i två omgångar, slagit in paket, strukit kalasklänningar, flätat linblont hår, torkat utspilld cola, råkat hamna emellan i ett syskonslagsmål, tvättat smutsig råkat-bajsa-i-byxan-rumpa, tvättat badrum, tröstat ledsna döttrar, lyssnat på "jag vill gå på kalas NU"-gnäll, klätt på trånga Polly Pocket-kläder (varför ska de vara så jäkla svåra att byta kläder på?), letat strumpbyxor, försökt städa samtidigt som jag gjort miljoner andra saker... och av någon underlig anledning har barnen sprungit runt och emellan mina ben och fullkomligt struntat i att Tobbe också varit hemma. Han har till och med kunnat sitta på toaletten i lugn och ro utan att någon (förutom jag då) har undrat var han tagit vägen.
Grannen bredvid oss konstaterade vid ett tillfälle "du är så lugn Erica, hade jag varit du så hade jag legat på psyket för länge sen". Lugn...inom mig kokar jag. Idag känns det som jag balanserat på gränsen till att bli galen. Lite för lite sömn för mamman i kombination med lite för uttråkade och förväntansfulla barn är ingen bra kombination.
Efter lunch lämnade vi alla tre döttrarna på barnkalas och fick lite tid för oss själva. Jag och Tobbe passade på att gå och äta pizza och handla mat på tu man hand. Lyx. Passade Häxan Surmamman perfekt. När vi kom tillbaka till kalaset för att hämta tjejerna fick vi så mycket beröm för våra fina barn. De är så väluppfostrade och rara. Myra satt i födelsedagsbarnets mormors knä och åt godis. Lova och Embla lekte. Tre välartade flickor i fina klänningar och gummistövlar. Häxan Surmamman var en glad och social mamma för en stund, pratade om ditten och datten. 
Nu sover de tre. Jag har precis duschat av mig lite surhet. Hoppas på en bättre dag imorgon. Då ska jag vara en glad och vanlig mamma igen.

Mor och dotter

Idag var det första gången som jag har känt att det är jobbigt att vara både förälder och coach på samma skola. När jag var ute på gården ser jag Embla springandes i buskarna med sin nya läsebok. Jag kunde inte låta bli. Jag blev mamma för en stund. Med raska steg går jag fram till Embla och med min mammaröst (inte den lugna coachrösten alltså...) säger jag till henne att hon genast måste gå in och lägga boken i väskan. Självklart vägrar hon. Hon säger till mig med sin gnälliga dotterröst (alltså inte den glada elevrösten) "mamma, du får gå in med boken". Jag försöker förklara för min dotter att jag inte kan gå in med boken för att jag jobbar och kan inte lämna barnen själva. Embla fortsätter att sätta sig på tvären och jag letar desperat efter mitt lugn varpå jag säger "Men Embla, just nu är jag inte din mamma, jag jobbar faktiskt!"...det skulle jag inte säga. Embla börjar storgråta och utbrister dramatiskt "Åååå, nu har jag ingen mamma längre!"
Jag bannade mig själv för min klumpiga kommentar. Hur dum får jag lov att vara? Säga till en 6-åring att just nu är jag inte din mamma...ungefär som om mammarollen skulle vara situationsbunden...det klarar jag ju inte av att leva upp till själv...blä, vad trött jag blir på mig själv. 

Mamma.

Jag har varit på kurs. När man är på kurs brukar man få bo på hotell. Jag har bott hos min mamma. Jag hoppas att mina barn också ska vilja komma och bo hos mig när de blir vuxna. Det är inte helt självklart att man vill det har jag förstått. De finns de jag känner som har väldigt infekterade relationer till sina föräldrar. Mamma-Dotter-relationen tycks vara den svåraste.
Min mamma och jag har haft våra duster genom livet. Ganska många duster, om jag ska vara ärlig. De flesta samlade vi på oss när jag var tonåring. När jag inte kom hem den tiden som mamma sagt åkte hon ut och letade efter mig tills hon hittade mig...vid något tillfälle jagade hon mig runt Skintebo en höstkväll när jag var sådär upprorisk och 13 år. En annan gång hade hon svar på tal när jag var alldeles för ful i mun (f´låt mamma...). 
Min mamma har aldrig försökt vara min kompis. Hon är min mamma. Hon har aldrig straffat mig när jag gjort något bus (hon tror inte på straff... själv fick hon utegångsförbud som tonåring och klättrade ut genom fönstret). Istället har hon älskat mig villkorslöst samtidigt som gränserna varit tydliga. Hon har varit mänsklig och brustit ibland men alltid fångat upp tråden och knutit ihop den igen. Jag är glad att jag har en mamma som min mamma.
Jag vill att mina barn också ska vara glada för att de har en mamma som jag. Jag hoppas att de kommer ringa till mig när livet blir lite för taggigt och svårt. Jag önskar att de ska bära med sig vetskapen att de alltid är älskade oavsett vad de hittar på. Jag hoppas att de ska välja att sova hos mig när de är 33 år och ska på kurs... Att de, precis som jag, ska kunna umgås med mamma på ett vuxet sätt när de själva blir vuxna och får barn. För det är det som är så häftigt...att få lära känna sin mamma som en vuxen människa...en person som inte bara är "mamma" men inte heller min "kompis".
Embla, Myra och Lova välkomna hem till mig om sisådär 30 år så ska jag bjuda på knäckemackor med leverpastej och småprat på kvällen!