Mamma.

Jag har varit på kurs. När man är på kurs brukar man få bo på hotell. Jag har bott hos min mamma. Jag hoppas att mina barn också ska vilja komma och bo hos mig när de blir vuxna. Det är inte helt självklart att man vill det har jag förstått. De finns de jag känner som har väldigt infekterade relationer till sina föräldrar. Mamma-Dotter-relationen tycks vara den svåraste.
Min mamma och jag har haft våra duster genom livet. Ganska många duster, om jag ska vara ärlig. De flesta samlade vi på oss när jag var tonåring. När jag inte kom hem den tiden som mamma sagt åkte hon ut och letade efter mig tills hon hittade mig...vid något tillfälle jagade hon mig runt Skintebo en höstkväll när jag var sådär upprorisk och 13 år. En annan gång hade hon svar på tal när jag var alldeles för ful i mun (f´låt mamma...). 
Min mamma har aldrig försökt vara min kompis. Hon är min mamma. Hon har aldrig straffat mig när jag gjort något bus (hon tror inte på straff... själv fick hon utegångsförbud som tonåring och klättrade ut genom fönstret). Istället har hon älskat mig villkorslöst samtidigt som gränserna varit tydliga. Hon har varit mänsklig och brustit ibland men alltid fångat upp tråden och knutit ihop den igen. Jag är glad att jag har en mamma som min mamma.
Jag vill att mina barn också ska vara glada för att de har en mamma som jag. Jag hoppas att de kommer ringa till mig när livet blir lite för taggigt och svårt. Jag önskar att de ska bära med sig vetskapen att de alltid är älskade oavsett vad de hittar på. Jag hoppas att de ska välja att sova hos mig när de är 33 år och ska på kurs... Att de, precis som jag, ska kunna umgås med mamma på ett vuxet sätt när de själva blir vuxna och får barn. För det är det som är så häftigt...att få lära känna sin mamma som en vuxen människa...en person som inte bara är "mamma" men inte heller min "kompis".
Embla, Myra och Lova välkomna hem till mig om sisådär 30 år så ska jag bjuda på knäckemackor med leverpastej och småprat på kvällen!