Idag var det första gången som jag har känt att det är jobbigt att vara både förälder och coach på samma skola. När jag var ute på gården ser jag Embla springandes i buskarna med sin nya läsebok. Jag kunde inte låta bli. Jag blev mamma för en stund. Med raska steg går jag fram till Embla och med min mammaröst (inte den lugna coachrösten alltså...) säger jag till henne att hon genast måste gå in och lägga boken i väskan. Självklart vägrar hon. Hon säger till mig med sin gnälliga dotterröst (alltså inte den glada elevrösten) "mamma, du får gå in med boken". Jag försöker förklara för min dotter att jag inte kan gå in med boken för att jag jobbar och kan inte lämna barnen själva. Embla fortsätter att sätta sig på tvären och jag letar desperat efter mitt lugn varpå jag säger "Men Embla, just nu är jag inte din mamma, jag jobbar faktiskt!"...det skulle jag inte säga. Embla börjar storgråta och utbrister dramatiskt "Åååå, nu har jag ingen mamma längre!"
Jag bannade mig själv för min klumpiga kommentar. Hur dum får jag lov att vara? Säga till en 6-åring att just nu är jag inte din mamma...ungefär som om mammarollen skulle vara situationsbunden...det klarar jag ju inte av att leva upp till själv...blä, vad trött jag blir på mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar