Sömn.

Hemma hos oss sover alla huller om buller. Jag gillar det. Det är inte alltid barnen som kommer trippandes till mig eller Tobbe på natten. Igår sov jag och Embla i hennes våningssäng. Fast inte på varsin våning utan bredvid varandra i underslafen. Det var jag som trippade ner till Embla. När Tobbe är borta brukar jag och tjejerna sova i dubbelsängen allihopa, det är jättemysigt. Vid några tillfällen har jag sovit med alla tre barnen i soffan. Jag vill liksom passa på att få vara nära mina goseproppar. När de blir äldre kommer de förhoppningsvis inte vilja ha mig snarkande i nacken längre (men jag snarkar faktiskt bara när jag är förkyld, Tobbe däremot....).
Jag har faktiskt inte funderat så mycket på våra sovvanor de senaste åren. De bara är så. Men när Embla var liten var sömn ett hett ämne. Inte för att Embla sov särskilt dåligt. Hon var som de flesta bebisar, varken mer eller mindre. Men på BVC sa de att det är så viktigt att lära barnet att somna själv och sova i sin egna säng. En utvilad mamma (och pappa) är en mycket bättre mamma (eller pappa) sa de. Utvilad blir man om man sover utan barn i sängen fortsatte de (de är BVC-tanterna och även de som skriver artiklar i tidningar som "Vi Föräldrar" och "Föräldrar och barn"). Som förstagångsföräldrar är det svårt att sålla i informationen. Och framför allt är man livrädd för att göra "fel".  
Som motpol till BVC fanns det de som hävdade att man skulle vara så nära sitt barn man bara kunde. Helst bära barnet i sjal och samsova. De som var anhängare av den sistnämnda ideologin menade att 5-minutersmetoden (en sömnmetod som innebär att man ska lära barnet att sova själv) var barnmisshandel. Det fanns säkert ett stort spann däremellan men som osäker förstagångsförälder var det som det bara fanns svart eller vitt. Antingen valde man 5-minutersmetoden och flaskmatade eller så valde man att samsova och amma... Och i det man valde att göra ingick det ännu fler delar. Plötsligt handlade det inte om barnet längre. Inte heller om sömnen. Det handlade snarare om hela ens identitet. Vem man väljer att vara som mamma (eller pappa).
Nu, några barn senare skiter jag i allt sådant. Självklart vill jag vara en bra mamma. Men att vara en bra mamma handlar inte om att samsova eller inte. Vi bara gör det. Jag tänker inte ens på det (förrän härom dagen). Jag sover med mina barn för att jag vill göra det. Dessutom vet jag att mina barn inte kommer vilja sova tillsammans med mig när de är 15 år. Då kommer jag vara glad om jag får en kram på sin höjd. Så jag fortsätter att passa på att vara nära mina barn och som tur är frågar inte BVC om våra sovvanor längre. Om någon skulle undra så är det jag som skulle behöva 5-minutersmetoden. Jag har fortfarande inte lärt mig sova i egen säng och det bästa jag vet är att somna bredvid mina barn.