Nu har Embla gått två veckor i första klass. Jag blev en aning rädd häromdagen när hon sa "mamma, hur länge ska jag behöva gå i ettan?". Min första tanke var att hon inte trivdes och ville byta tillbaka till förskoleklass. Lugnt och pedagogiskt förklarade jag att först är det höstterminen fram till jul och sedan vårterminen fram till sommaren, så lite mindre än ett år. Embla svarade lika raskt och självklart som alltid "men mamma, jag vill ju börja tvåan efter jul". Vad dum jag var som trodde att hon ville tillbaka till nollan, självklart vill min kavata lilla tös att livet liksom ska rusa fram...
Jag är så stolt över Embla. Att hon är duktig i skolan är en sak, det gör ju skolarbetet lite lättare för henne än vad det kanske är för en del andra. Men jag är mest stolt över hennes självklara sätt att ta sig ann livet på. Hon kliver in i ettan som om hon varit en del i gruppen redan från början. Pedagogerna berättar att hon nyfiket och med säkerhet räcker upp handen i klassrummet och är aktiv. Hon har skinn på näsan. Hon spelar basket med killarna i fyran. Hon tar för sig. Det gör mig stolt!
När jag började skolan var jag rädd för allt. Att prata inför gruppen. Att göra fel. Att lämna mamma. Att behöva äta i bamba. Allt var läskigt. Jag sprang hem på rasten när en tjej i parallellklassen sa något elakt till mig. Två skolklasser och deras fröknar var ute och letade efter mig. Jag klippte ut den minsta notisen i tidningen när vi skulle ta med oss nyhetsartiklar hemifrån och läsa upp högt för klassen. Desto mindre text desto kortare tid skulle jag behöva stå framme vid tavlan och ha allas blickar på mig.
Min äldsta dotter är motsatsen till vad jag var. Det gör mig glad och stolt. Inte för att att man "ska" vara framåt och våga, utan mer för att livet i skolan blir lite lättare då. För egentligen vill jag lyfta fram alla blyga försiktiga barn ute i skolorna. Att vara försiktig är också en bra egenskap i många sammanhang...men det får jag blogga om någon annan gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar