När jag var liten red jag på ridskola. Jag började rida i 8-års åldern. Min ridlärare var en äldre man som arbetat inom militären (sas det iallafall...). Han hade gråsprängt hår och bister uppsyn, höga svarta läderstövlar och ett spö i handen. Han skrek på oss taniga små flickor när vi försökte få hästarna att göra det han sa men inte lyckades. Jag var fullkomligt livrädd för honom. Inte så rädd för hästarna vilket jag idag kan tycka vore mer naturligt. Konstigt nog minns jag knappt hästarna. Men jag minns min hemska ridlärare. Jag grät innan jag skulle ha lektion. Mina föräldrar lockade och pockade såklart. Sen kom förmaningarna "Erica, du måste fullfölja det du påbörjat" (en förmaning jag fått höra till leda under min uppväxt...men det har förmodligen gjort mig till en bättre människa till slut...). När ingenting hjälpte kom hoten "Erica, sätter du dig inte på hästen får du inte gå på Aha-konserten" (denna fantastiska norska popgrupp som jag fullkomligt älskade...dessutom var jag dödligt förälskad i sångaren). Jag satte mig på hästen och fullföljde terminen på ridskolan.
Några år efter min korta karriär på den närliggande ridskolan började jag rida på Kungsbacka ridklubb. Min syster tog också lektioner. Efter någon termin började även min pappa rida. Plötsligt såg jag tjusningen i denna fantastiska sport. Jag insåg att jag hade lätt för mig att lära. Jag avancerade fort och självförtroendet växte. Hela familjen åkte på ridläger på sommaren. Vi levde och andades hästar (med undantag från mamma som livrädd tvingades att ta nybörjarlektioner och aldrig vågade sig ut ur ridhuset med hästen, vilket är en annan historia). Hemma hyrde jag häst flera dagar i veckan. Red barbacka i skogen. Mötte älgkossor med kalvar (heter älgbebisar kalvar?) när jag satt på hästryggen. Red "i kapp" i Billdals Park. Blev avkastad. Tog lektioner. Läste "Min Häst", ja var en hästtjej helt enkelt. Tills jag upptäckte killarna med mopparna...ja, då räckte tiden liksom inte till.
Nu har mina döttrar börjat på ridskola. Än så länge har jag varken behövt locka, pocka, förmana eller hota. De älskar sina ridlektioner. Eller om vi säger så här, Embla och Lova älskar att rida. Myra valde bort det från första början. Hon vägrade helt enkelt att sätta sig på hästen. Jag tänker inte tvinga henne. Hon sitter hellre på läktaren och fikar när hennes systrar rider. Jag är imponerad över hennes övertygelse. Hon säger "Jag vill dansa istället. Och ha långt hår".
Mina barn har en fantastisk ridlärare. En glad och pigg tjej som har förmågan att se alla barnen i gruppen. Embla blir alldeles överlycklig varje gång hon får beröm "Mamma, jag gillar när hon (ridläraren) säger bra tjejen". Lova rider så stora hästar att hon utan problem skulle kunna stå under dem utan att de hade märkt något. Hon ser ut som en liten loppa när hon sitter på hästryggen. Till saken hör att ridskolan bara har en ponny. De andra ridskolehästarna är hästar med en mankhöjd mellan 160 och 170 centimeter.
Nu till min bekännelse... Jag är livrädd för hästarna! Det är helt galet fel att sätta sin egen avkomma, sitt älskade barn, på ett sådant djur. Men jag gör det. För de älskar det. Och jag med...efteråt, när lektionen är över och allt har gått bra. Det känns hårt att bekänna detta. Jag är ju en fd. hästtjej... jag ska kunna lotsa mina barn med lugn och trygg hand i denna värld av sadlar, tyglar, hovar, hästrumpor, hö och hästbajs. Men icke. Mina armar är som gele. Hjärtat rusar i kroppen på mig. Jag måste svälja tre gånger innan jag går fram och hälsar på hästen. Till saken hör att jag förväntas (och gör) leda hästen under hela lektionen. Dessutom har man ju hört att hästarna känner att man är rädd... undra vad hästarna tänker när jag kommer in i ridhuset..."ha, där kommer den där hispiga morsan som låtsas att hon kan men egentligen bara har lust att springa hem". Sist Embla red hade hon en lat häst som vägrade trava. Ridläraren gav mig ett spö och sa åt mig att visa det för hästen när det var dags att trava. Som att jag skulle kunna vifta med ett spö för att få denna gigantiska varelse att springa med min lilla älskade dotter på ryggen? Tänk om hästen skulle bli rädd och börja skena iväg? Stegra sig? Med min lilla älskade dotter på ryggen...för att jag viftade med ett spö. Nej, där går min gräns! Jag skulle aldrig kunna förlåta mig själv. Jag är ju hennes mamma. Jag ska beskydda henne. Inte skrämma en jättedjur med henne sittandes på. Det hela slutade med att Embla själv fick hålla i spöet. Hennes gulliga ridlärare såg att jag var alldeles för rädd.
Embla längtar tills hon får rida utan ledare (dvs. mig springandes och flåsandes bredvid). Jag längtar också tills dess. Då ska jag sitta på läktaren och fika med Myra. Kanske jag dansa en sväng. Och ha långt hår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar