I natt väcktes jag av ett ilsket tjut. Ljudet kom varken från väckarklockan, mobilen eller barnen så det tog en stund innan jag förstod vad det var. Det var brandvarnaren som högt och ljudligt tjöt. Inte bara var tionde sekund, så som brandvarnare gör när batteriet behöver bytas, utan på riktigt. Jag borde ha rusat upp ur sängen och försökt rädda familjen, de låg nämligen fortfarande och sov i oljudet. Men konstigt nog klev jag sävligt ur sängen. I sakta mak gick jag in till Myra där Tobbe låg och sov ”Älskling, jag tror att det brinner” säger jag…. Å nu då, räddar vi våra barn tillsammans? Nej. Istället försöker vi sömndrucket lokalisera vilken av våra brandvarnare det är som tjuter för att få slut på det hemska oljudet (vi har 6! brandvarnare i vårat lilla radhus…jag lider nämligen av brandskräck). Tobbe börjar frenetiskt försöka få ner varnaren i den övre hallen medan jag går ner i hallen på första våningen och plockar ner den brandvarnaren. Till slut blev det tyst i huset. Ingen brandrök. Ingen brandlukt. Helt stilla…. jag och Tobbe tittar på varandra och går upp och lägger oss igen. Hur sjutton tänkte vi? Brandvarnaren tjuter och det enda vi tänker på är att få tyst på den… Min brandskräck var tydligen som bortblåst. Ingen överlevnadsinstinkt överhuvudtaget.
 |
| Vår husspindel:-) |
Har ni brandsläckare och brandfilt hemma? Kan vara nått och tänka på om ni inte har det.
SvaraRaderaSedan tror jag nog att överlevnadsinstinkten hade vaknat till liv om du kände doften av rök.