Pinsamheter.

Embla har precis börjat förskoleklass. Med stolta och förväntansfulla steg promenerar hon till skolan. Visserligen har hon klagat på att hennes slarviga föräldrar glömt att köpa ett nytt cykellås till henne så att hon inte kan cykla istället för att gå. Men i det stora hela stormtrivs hon med att ha börjat skolan. Dessutom tycker hon att det är lyxigt att hennes mamma jobbar på samma skola som hon börjat på. Hon hade med övertygande röst förklarat för en förskollärare att "ni kommer alltid att komma ihåg vad jag heter för min mamma är Erica och hon jobbar här". Jag passar på att njuta av att min dotter fortfarande tycker att jag är bland det bästa som finns, även om hon nyligen påpekade att min andedräkt luktar gammal morot. Snart kommer hon förmodligen tycka att jag är bland det mest pinsamma som någonsin skådats. 
Jag minns själv hur det var. Idag är jag mycket stolt och glad över att min mamma är min mamma. Hon är en underbar människa. Jag beundrar hennes känsla för andra människor. Min mamma har mer koll än vad jag har på vad som gäller i Göteborgs kulturliv (och nu pratar jag inte om högtravande "finkultur" utan om skönt "häng"). Hon åker på festival och älskar att gå på konsert utan att för den sakens skull bli en sån där patetisk tant som försöker vara ungdomlig. Min mamma är sig själv, det gillar jag.
Men för ungefär tjugo år sedan tyckte jag att min mamma var det mest pinsamma i hela universum. Jag växte upp  i Billdal och där var alla mammor tillrättalagda och "piffiga". Eller... alla kanske inte var det, men det kändes så. Min mamma var (och är) av en annan sort. I alla fall... min mamma skulle komma och hämta mig och en klasskompis på Linneplatsen en kväll i september för sisådär nitton år sedan. Min klasskompis hade aldrig träffat min mamma. Punktligt glider mamma in vid sidan av oss i sin rostiga röda Ford Fiesta. Jag öppnar dörren för att kliva in.... och där sitter min mamma iklädd mjukisbyxor, stora pösiga raggsockar som hon tryckt i ett par tofflor...och det värsta av allt...med en snusnäsduk knuten runt huvudet! Jag trodde jag skulle dö! Aldrig förut hade jag sett henne med en snusnäsduk runt huvudet och så hade hon fått för sig att sätta på sig det när hon skulle hämta mig...och en klasskompis till mig som hon aldrig hade träffat förut. Hur tänker man då?
Antagligen kommer jag att vid flera tillfällen i mina döttrars liv vara så himla pinsam att de kommer vilja försvinna genom jorden, det är jag övertygad om. Jag är även övertygad om att jag aldrig kommer att knyta en snusnäsduk runt mitt huvud för att sedan åka och hämta mina döttrar i stan. Det lovar jag!