Idag har jag varit på min första EVK i egenskap av att vara förälder. EVK är en förkortning för elevvårdskonferens. I mitt yrke har jag deltagit i ett antal elevvårdskonferenser. Jag brukar då oftast representera trygghetsteamet. Idag var jag förälder. En värdefull erfarenhet.
Min äldsta dotter har speciella behov. Efter en vecka i förskoleklass har lärarna sett att Embla har behov av större utmaningar än de hon kan få i förskoleklass. Hon ska börja årskurs 1 istället. Tjoooof sa det och så spolar vi fram ett år...jag har fått ett "riktigt" skolbarn. Hon ska bli "ettagluttare".
Jag minns själv när jag skulle börja ettan. Embla är en väldigt trygg tjej med skinn på näsan. Själv var jag livrädd för det mesta i skolan och mycket av min energi gick åt att bemästra min rädsla. Allra helst ville jag vara hemma hos mamma. Vid några tillfällen låste jag in mig på mitt rum och vägrade komma ut. Mamma stod på andra sidan dörren och försökte tålmodigt övertala mig att öppna. Två gånger sprang jag hem på rasten vilket resulterade i att min klass och parallellklassen var ute och letade efter mig i skogen. Vilket pådrag det blev! Jag hade fått gråten i halsen (ni vet när man blir ledsen och det sätter sig som en klump i halsen som bara vill komma upp...) och sprungit hem. Till slut ringde de hem och jag svarade i telefonen. Jag minns faktiskt inte vad som hände efter det, men känslan när jag sprang genom skogen och längst vägen genom radhusområdet minns jag som om det vore igår.
Nu ska min lilla dotter börja ettan. Det har ingenting med mig att göra. Det får jag inte glömma bort. Hon är inte jag och jag är inte hon. Hon kommer klara detta som en dans min vetgiriga kavata dotter...älskade onge!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar